Hycklande fredsivrare

När Irak-kriget inleddes 2003 tillhörde jag skeptikerna. Det kändes som ett riskabelt projekt med alltför höga insatser. De flesta, även krigets motståndare, var överens om att Irak inte hade levt upp till sina åtagande rörande redovisning av de massförstörelsevapen man de facto förfogade över på 80-talet, men detta föreföll inte vara något överhängande hot.

Krigets främsta syfte var sannolikt att förvandla en av världens värsta diktaturer till arabvärldens första fungerande demokrati, något som skulle placera Bush-administrationen i historieböckerna och ställa fredsrörelsen i skamvrån för lång tid framöver. Att landet ifråga ligger i en region med oproportionerligt stor andel av världens oljetillgångar var förstås inte någon slump, även om det givetvis hade varit lättast och billigast att helt enkelt köpa oljan från Saddam Hussein, Usama bin Laden eller vem som nu råkade kontrollera den.

Det hela är på pappret ett storslaget projekt, men det har ett högt pris i blod och dollar, vilket var tämligen förutsägbart. Det hade inte varit fel av USA att spara över 2000 av sina egna medborgare och investera Irakkrigets tämligen extrema kostnader i sin egen och övriga världens civila ekonomier.

Stora delar av antikrigsrörelsen har emellertid varit så skenheliga att jag under större delen av tiden som förflutit sedan krigsutbrottet känt mig som en krigsförespråkare. Under röda fanor och porträtt av blodsbesudlade kommunistiska ledare har man låtsat bry sig om irakiska civila. Det enda man har brytt sig om är emellertid att det ska gå dåligt för USA och skadeglädjen över att återuppbyggnaden går trögt har varit påtaglig.

Vissa vänsterdebattörer har till och med gått så långt att de tagit avstånd från Iraks demokratisering och uttryckt sin sympati för koalitionen av extremister som med berått mod spränger civila i luften var och varannan dag. Den så kallade fredsrörelsen har också i stort sett ignorerat att det parallellt med Irak-konflikten pågått ett regelrätt folkmord i Sudan med mångdubbelt fler döda. För nehej, i Sudan är USA inte insyltat och då spelar det inte så stor roll.

I sin bok ”Iraq: Searching for hope” bidrar Andrew White med några bitar till det irakiska pusslet. Som företrädare för en brittisk stiftelse reste han mycket i Irak före (och efter) krigsutbrottet och i förtrolighet hade shiitiska ledare en vädjan att framföra till väst. ”Gör jobbet ordentligt den här gången.” I sina kontakter med irakier fick White också en liten aning om den terror som rådde under Saddam Husseins styre.

För även om mycket blod har spillts och fortfarande spills i Irak-konflikten har man i någon utsträckning tappat perspektivet. Irak före 2003 var inte som Michael Moore framställer det, ett övervägande mysigt ställe med drakflygning och bröllop, utan ett veritabelt helvete. Miljontals Irakier hade flytt landet och de som var kvar levde i ständig skräck för militären och säkerhetstjänsten. Amnestys rapporter från Irak under Saddam Hussein är mycket makaber läsning och då har man givetvis bara information om en bråkdel av de övergrepp som ägde rum. Oppositionen var totalt kväst och det som krigsmotståndare och krigsskeptiker har att förhålla sig till är att ett icke befriat Irak hade förblivit under Baathpartiets förtryck under många år, kanske decennier. Ett spontant uppror lett av shiamuslimer och kurder hade vidare med mycket hög sannolikhet lett till blodspillan som överskuggat det vi nu ser och sannolikt också lett till en delning av landet.

Irak var och är, milt uttryckt, ett land med stora problem. Nu har amerikanerna gjort dessa problem till sina egna, vilket jag tror att man i efterhand faktiskt ångrar. Men där man står idag finns ingen återvändo. Motståndsrörelsen har inget att erbjuda Irak förutom religiös extremism och inbördeskrig, medan det av USA understödda interimsstyret har någorlunda goda förutsättningar att leda Irak mot demokrati och utveckling den dag terrordåden upphör.

Man kan förvisso vara kritisk mot punkt A, B, C och D, E, F (och så vidare) rörande USA:s agerande, men Iraks enda väg till fred och välstånd är den demokratisering som nu har inletts. Det är dags för EU och resten av världssamfundet att inte bara säga ”vad-var-det-vi-sa” utan också sluta upp bakom den vacklande demokratin i Irak och visa terroristerna att de har en bred koalition emot sig. Japp, jag vill se den svenska flaggan vaja över några fältsjukhus utanför Basra och jag vill se franska främlingslegionärer och belgiska falsskärmsjägare patrullera gatorna i Kirkuk samt trupper från Turkiet och Indonesien som upprätthåller ordningen i Baghdads förorter. Bidrag från arabvärldens diktaturer kan man förstås aldrig hoppas på, eftersom de vet att framgång för Iraks demokrati skulle undergräva deras egen maktställning.

Det vore onekligen ett förbryllande nederlag för den så kallade fredsrörelsen ifall Irak kunde demokratiseras och stabiliseras. Men det vore det faktiskt värt.

KOMMENTERA ()