På kurs mot kaos

Irans president Mahmud Ahmadinejad är mest känd för sina uttalanden om Israel där han hävdat att Israel bör utplånas och att förintelsen aldrig ägt rum. Han har i västerländsk media porträtterats som en disorienterad diktator som handlat i okunskap. Detta är en bild som inte kunde vara mer felaktig.

Historien om dagens Iran börjar 1979 då den Shiamuslimska Ayatollan Khomeyni tog makten över Iran genom revolutionen som än idag formar Irans politik starkt. Revolutionens syfte var att förbereda för återkomsten av den 12:e imamen, Mahdin (frälsaren), som försvann år 941 och förväntas komma tillbaka likt en dold sol, när molnen skingrat sig kommer han att träda fram. Återkomsten är proklamerad att komma när vår värld är fylld av kaos och krig.

Ahmadinejad har förnyat förhoppningarna hos det iranska folket genom att hävda att Mahdin skall komma om två år, alltså senast 2008. Ett ”faktum” som t.o.m. använts som argument för att bygga fler hotell i Iran då domedagen kommer att innebära att Islam tar makten över jorden. En logisk följd blir då att fler besöker Iran.

Ahmadinejad är en djupt religiös ledare med starka band till den Shiamuslimska tron. Efter att han kommit tillbaka från sitt tal i FNs generalförsamling hävdade han att han efter sin inledning av sitt djupt religiösa tal börjat lysa. Han hävdade även att världens ledare under hans 28 minuter långa tal inte blinkade en enda gång. Det bör tilläggas att han efter sitt påstående poängterade att han inte överdrev. Ahmadinejad har även förbjudit radio och tv-stationer att sända västerländsk musik. Kristen litteratur är förbjuden och Ahmadinejad har sagt att han skall ”stoppa kristendomen i Iran”. Reformister i Iran har tappat mycket politiskt i och med Ahmadinejads seger i presidentvalet förra året.

Debatten kring Irans nyöppnade kärnreaktor bör omvärderas. Beslutet från Iran att öppna den stängda kärnreaktorn handlar inte om energiförsörjning, man har blivit erbjuden av Ryssland att få tillgång till billig el och stora bidrag från EU om man skrotar kärnteknikprogrammen. Således är det inte ekonomiskt att försöka utveckla den underutvecklade kärnteknik som idag finns i Iran, enda vinsten i sammanhanget är att man får tillgång till plutonium, vilket är en förutsättning för att kunna producera kärnvapen.

Med Mahdins återkomst i minnet ses inte ett kärnvapenkrig som en katastrof i Ahmadinejads ögon. Islam har sen urminnes tider agerat som en reaktion mot andra, religionen har varit som starkast hos det egna folket när hotet från andra varit som störst. Och med Ahmadinejads starka religiösa övertygelser som bakgrund för ett eventuellt scenario med kärnvapen kan man inte anta en västerländsk logik kring liv och död som inteckning för att en konflikt skall kunna lösas på fredlig väg. Detta är den största skillnaden mellan kalla kriget och en kärnvapenutrustad Iransk stat mot den demokratiska världen.

Pressen på Iran måste öka, man kan inte vänta tills Iran har kärnvapen – då kan världens öde redan var förseglat. Man måste göra det klart för Ahmadinejad att en väg mot kärnteknik inte är den rätta vägen. En diskussion kring huruvida ett offensivare klimat gentemot Iran skulle lägga mer ved på elden är självklart angelägen men man bör ha i åtanke att man idag inte är särskilt hård och att utvecklingen går snabbt åt fel håll.

KOMMENTERA ()