Samhällsmagasinet Neo

Så har den då äntligen landat i brevlådan, den nya tidningen Neo. Frågorna inför premiären har varit många. Skulle tidningen endast rikta sig till folk som gillar krämig cappuccino och halvfranska band, eller skulle den också kunna intressera folk utanför denna exklusiva skara? Jag skall snart utförligt avhandla allt detta. Först, dock, ett förtydligande: Jag dricker aldrig kaffe, inte ens krämig cappuccino. Halvfranska band tycker jag dock mycket om, klart mycket trevligare än billig pocket. Nu när dessa potentiella jävsförhållanden undanröjts, är det dags att ta en titt på tidningen. Jag börjar med utsidan.

Den är snygg, riktigt snygg. Omslaget är glansigt, pappret är tjockt och av hög kvalitet, färgsättningen och formatet är verkligen mycket proffsigt. Den känns klart mycket trevligare att bläddra i än det exemplar av Illustrerad vetenskap som damp ner i brevlådan samtidigt. Papperskvalitén förklarar det rejält tilltagna priset, 89kr i daglig handeln. En helårs prenumeration kostar 495 kr, trots att Neo endast kommer att komma ut varannan månad. Tidningen innehåller annonser, men de är också riktigt snyggt gjorda, och tar inte upp allt för mycket plats i tidningen.

Men hur är nu innehållet? Återigen blir jag imponerad. Den ton av snobbism och överklass som jag har hört många oroa sig över lyser med sin frånvaro. Det är många artiklar, och väldigt många olika skribenter. Vissa, som Peter Wolodarski och Johan Norberg känner nog de flesta igen, men andra är nya, åtminstone för mig. De flesta artiklar har en ton av resonerade, lågmält samtalande över sig. Man måste med andra ord inte ha stora förkunskaper eller redan vara övertygad liberal för att snabbt ta till sig innehållet.

Artiklarna spänner över ett stort antal ämnen. Norberg skriver om oro och domedagsprofetior, och hur dessa visserligen skapar onödig rädsla över olika problem, men samtidigt är en av de saker som hjälper oss att snabbt lösa nya problem. Jan Söderqvist skriver tidningens längsta artikel om det nya borgerliga alternativet, med flera långa interjuver med bl.a. Fredrick Federley och Linda Skugge. Klar pluspoäng för att dessa interjuver också finns i MP3 format på Neos hemsida. När får vi se Ordfront göra likadant? Författaren Torbjörn Elensky skriver om Sådan är Amerikanismen, d.v.s. de enorma fördomar som många européer har emot de där tjocka dumma jänkarna.

I mitten av tidningen finns troligen det som kan väcka de starkaste känslorna, ett bildgalleri med bilder från mellanöstern, och den otäcka våldsromantik som organisationer som Hamas företräder. En bild på en ett-årige pojken, som poserar i kamouflageuniform, sandaler, pannband och hållandes två M16s är otroligt provocerande.

Men saknas det då inget i tidningen? Jo, visst gör det. Även om det mesta känns bra, saknar jag lite mera elakheter, en motsvarighet till sidorna med Bomber i Svensk Linje eller en motsvarighet till de raljerande och lite smaklösa med otroligt underhållande krönikorna som Walter Sturesson brukar leverera i Captus. Många har också klagat över att Neo verkar vara det projekt som tagit vid där nättidningen Smedjan lagt ner.

Personligen tror jag att en papperstidning, som förvisso är dyr, har förmåga att locka flera läsare än en nättidningen, helt enkelt genom formatet. Det går lättare att ta med sig en papperstidning och läsa den, utan att behöva bekymra sig över Internetanslutning eller dator. För att citera tidningen framsida, och avsluta denna recension: Det ser ljust ut, och vi har bara börjat!

Äntligen har den svenska borgerligheten fått en ordentlig tidning!

KOMMENTERA ()