Hellre politikerförakt än väljarförakt

Alla politiker, oavsett parti, anser att politikerföraktet är ett stort samhällsproblem. De ondgör sig och hävdar att demokratins institutioner eroderas när människor inte längre tror på dess företrädare. Politikernas reaktion är förståelig, de utgör trots allt en yrkesgrupp, som i likhet med lärare, ingenjörer och läkare har sitt eget skrå och sin egen stolthet.

Idag har människor lika stort förtroende för försäljare av begagnade bilar som för politiker. Dagens politikerförakt är helt klart befogat. Freivalds, Sahlin, Schyman, Ringholm m.fl. tycks ha ingått ett kedjebrev där dubbelmoral och korruption är honnörsorden. Optimisten invänder gärna att dessa företeelser utgör tillfälligheter som grundar sig i ett alltför långt socialdemokratiskt maktinnehav. Mängden kontokortsaffärer, svågervälde och missbrukande av utnämningsmakten lär sannolikt minska vid ett regeringsskifte (vilket i sig är ett starkt argument för alliansen), men frågan återstår: är politikerföraktet rationellt eller inte?

All politik handlar i slutändan om våld, eller hotet om att utöva det. Den kanske vanligaste definitionen av en stat är termen ”våldsmonopol”, som åsyftar just detta. Den som inte följer en lag, eller av någon anledning vägrar att betala skatt, berövas sin frihet. Frågan om våldsmonopolets storlek och inflytande behöver inte avhandlas här, men begreppet kastar nytt ljus över hur politikerföraktet bör uppfattas.

Som medborgare finns all anledning att vara skeptisk till en absolut makt som har ”rätt” att stjäla människors pengar och kontrollera dem med olika lagar. Om grannen skulle sno 50% av din lön för att sedan använda den i syfte att styra dig, intar du med all rätt en kritisk hållning. Förevändningar i stil med ”det är för ditt bästa”, avfärdas enkelt med att tvång och hot om frihetsberövande inte hade varit nödvändigt om grannen verkligen ville ditt bästa. Skillnaden mellan grannen och politikerna är endast att de senare antagligen aldrig har träffat dig och har valts av en majoritet av andra människor som aldrig träffat dig.

En viss mängd politikerförakt är således både hälsosamt och rationellt. Politikerföraktet tar sin grund i en skeptisk hållning gentemot de politiker och byråkrater som anser sig bevaka våra rättigheter. I den bemärkelsen utgör det en naturlig del av ett liberalt bondförnuft. Borgerliga politiker såsom Reagan och Thatcher, som aktivt söker minska den ofantliga sektorn bör dock inte föraktas, av den enkla anledningen att de anförtror våra liv åt oss själva och vägrar styra och ställa med väljarna.

De politiker som däremot detaljstyr oss, stjäl mer av våra pengar och hittar på nya meningslösa lagar, ägnar sig åt väljarförakt, någonting som oftast efterföljs av en klagolåt om dagens beklagliga politikerförakt. Präktiga politiker som gnäller över att människor inte litar på dem är opportuna och opålitliga. Väljarna har rätt att förakta politikerna, men politikerna kan aldrig ha rätt att förakta väljarna. Dagens politiker tycks behöva frekventa påminnelser om vem det egentligen är de representerar.

KOMMENTERA ()