Patriarkens höst

Slobodan Milošević var en man som hade en tendens att falla på eget grepp. När han nyligen, av allt att döma, felmedicinerade sig själv till döds var det förstås sista, men absolut inte första gången hans taktik slog tillbaka mot honom själv.

Under slutet av 80-talet var han emellertid en lysande stjärna, i form av Serbiens streberaktige nationalistiske president. Han agerade hänsynslöst för att stärka Serbiens ställning inom den Jugoslaviska federationen och bidrog därmed starkt till den polarisering som kom att få så ödesdigra konsekvenser. Några år senare var han förvisso Jugoslaviens ledare, men federationen hade slagits i spillror och reducerats till att endast omfatta Serbien och Montenegro.

När Jugoslaviens sammanbrott var ett faktum försökte de serbiska nationalisterna, med Milošević som huvudaktör, att karva ut ett stor-Serbien ur det som blev kvar. Miljontals kroater och bosniska muslimer fördrevs från tidigare etniskt blandade områden och tiotusentals fick sätta livet till. Men Miloševićs och serbernas fiasko kom att bli kapitalt. Om kroater och muslimer var avogt inställda mot serberna på i början på 90-talet så var det ingenting mot de känslor de hade efter flera år av blodigt inbördeskrig. Den serbiska gerillan, understödd av rest-Jugoslavien, besegrades 1995 och serberna fördrevs i hundratusental från Kroatien och Bosnien. I ett lexikon skulle denna utveckling passa som illustration av begreppet ”falla på eget grepp”. Tragiskt, men inte utan inslag av makaber logik.

Nästa nederlag för Milošević var om möjligt ännu värre. Han hade hämningslöst exploaterat serbernas vurm för den serbisk-albanska provinsen Kosovo, som stenhårt kontrollerades av serbisk militär och polis. Men under slutet av 90-talet gjorde albanerna uppror och fick omvärldens och inte minst NATO:s stöd för sin sak. Omfattande NATO-bombningar och ett försök från serbernas sida att en gång för alla driva bort huvuddelen av albanerna från Kosovo slutade med ett serbiskt tillbakadragande från provinsen. Serbisk polisstat ersattes med albanskt banditstyre och ytterligare en serbisk exodus följde.

Sedan var det dags för Milošević att förlora även själva Serbien. Efter att ha förlorat presidentvalet år 2000 till rivalen Vojislav Koštunica försökte han envist klamra sig fast vid makten, men hans allierade svek honom och han tvingades avgå. Några månader senare satt han på planet till Haag, för att ställas inför rätta i FN:s krigsförbrytartribunal för forna Jugoslavien.

Efter sig lämnade han ett Serbien i spillror, lika besegrat och förnedrat som sin forne president. Vanstyre, maffiavälde, krig, sanktioner och bombningar har dragit ned ekonomin till afrikanska nivåer. Den politiska situationen är instabil, en reformpolitiker (Zoran Đinđić) mördades 2003 och toknationalister har fortfarande massivt inflytande i parlamentet. Federationen Jugoslavien finns inte mer och mycket talar för att Montenegro kommer sträva mot formell självständighet.

Om Slobodan Milošević möjligen lyckades med något så var det att obstruera processen mot honom själv i Haag. Genom att bland annat kalla oräkneliga vittnen och vara allmänt tjurig och oregerlig drog han ut på processen flera år och vid hans död hade den bara nått nästan ända fram. Sannolikt ville han inte ta sitt liv och teorin att han skulle ha förgiftats är absurd. Istället ville han återförenas med sin familj i Ryssland, varför han förmodligen tog mediciner som upphävde effekten av hjärtmedicinen, vilket skulle motivera ett utlämnande till Ryssland för vård. (Alla med minimal insyn i den ryska sjukvården drar förstås på smilbanden …)

Men även denna gång blev det ett stort fett självmål. Målet med operationen uppnåddes inte och patienten avled.

I den serbnationalistiska historieskrivningen lägger man stor tonvikt vid Prins Lazar, som mötte turkarna och döden i striden vid Kosovo Polje (trastfältet) 1389. Enligt mytologin fick Prins Lazar av Gud välja mellan ett kungadöme på jorden och ett kungadöme i himlen och han valde det senare. Huruvida Slobodan Milošević hamnar i himlen eller helvetet må avgöras av en högre instans än Haag-tribunalen. Vad som står klart är att han var medansvarig för ett helvete på jorden för miljoner människor. Inte minst för många serber, vars frälsare han hade utnämnt sig till.

KOMMENTERA ()