Jyllandsposten och världsläget

Dags att summera en global konflikt orsakad av en tidning som publiceras på danska. Heresi tycks återigen vara en fråga för allmän debatt. Ändå var debaclet kring Jyllandspostens Mohammedkarikatyrer ingen återgång till medeltiden utan en händelse mitt uppe i vårt moderna informationssamhälle, ett samhälle där en bild verkligen säger mer än tusen ord.

För det första är det uppenbart att Jyllandsposten inte hade väntat sig att bli föremål för en global proteströrelse. Danmark är ett litet land och danska ett ur globalt perspektiv tämligen provinsiellt språk. Bilder är däremot ett mer allmänmänskligt kommunikationsmedel och sprids numera med ljushastigheten över vår allt tätare sammanknutna globala by. Jyllandsposten trodde att den gjorde ett inlägg i en dansk debatt. Istället hamnade de mitt på en global arena. Detta är en del av den verkliga innebörden i globalisering, inte som en idé man kan vara för eller emot utan som ett grundläggande faktum för hur politik kommer att se ut i framtiden.

Å andra sidan är det lika tydligt att all information inte färdas med ljushastigheten bara därför att den läggs ut på Internet. Ursäkter framförda på danska och engelska sprids inte lika snabbt över gränsen till den arabisktalande språkgemenskapen som upprörande bildmaterial. Information sprids heller inte obehindrat i länder där yttrandefriheten är begränsad. Informationssamhället är inget Utopia. Informationen är inte fri. Den filtreras genom grumliga kanaler. Diktaturer världen över har fortfarande viss kontroll över informationsflödet i sina länder. På platser där offentliga protester fortfarande är strikt reglerade blir de lätt extrema när upprörande information för en gångs skull är fritt tillgänglig och protester helt acceptabla. Samma sak inträffar i Kina varje gång Japans bristfälliga ursäkter för andra världskriget aktualiseras.

I alla inblandade delar av världen finns tydliga tendenser att vilja beskriva det skedda som en civilisationskonflikt. Detta gäller arabiska demonstranter som förkastar allt västerländskt, men också skandinaviska populister som beskyller alla muslimer oavsett ideologi, nationalitet etcetera för att vara totalitära. De som framförallt kommer i kläm tycks vara de muslimer som vill leva i demokratiska samhällen med islam som privatreligion. Segrarna är de som vägrar se islam som privatreligion, vare sig de är islamister eller främlingsfientliga skandinaver. Det handlar alltså inte om någon kamp mellan civilisationer utan om en seger för dem som försöker vidmakthålla motsättningar och skapa en sådan kamp.

I vår egen del av världen är information friare än i arabvärlden. Ändå görs allt medvetnare försök från statsmakternas sida att kontrollera den. Sveriges justitieminister har gått i spetsen för statsmakternas försök att samla in och framförallt lagra i det närmaste obegränsade mängder information om sina medborgare. Nu höjs röster för att försöka lägga munkavle på yttrandefriheten i fall där någon riskerar säga saker som kan uppröra religiösa människor. Även Jyllandsposten och Danskt Folkeparti utgår emellertid från just denna upprördhet och menar att allt som gjorts är att man har slagit ett slag för yttrandefriheten genom att stå upp för sådant som många skulle vilja se tystat. Mycket tyder på att de har rätt i att ”tolerans” i detta sammanhang ofta kombinerats med ren terrorismrädsla. Samma grupper som vill inskränka yttrandefriheten i dessa fall var å andra sidan heller inte sena att förra året försöka inskränka den för den svenske predikanten Åke Green när denne uttryckte sig förmenande om sexuella minoriteter.

Här ser vi med andra ord två fall där skandinaviska regeringar försökt stävja yttrandefriheten. Å andra sidan är även Jyllandsposten företrädare för ett slags officiell offentlighet. Precis som den politiska offentligheten förefaller den drivas av ett slags antireligiositet. I Jyllandspostens fall kan motiven för publiceringen sammanfattas med att man vill visa att det fortfarande är tillåtet att smäda andras religioner. Samtidigt förvånas politiker och journalister av att muslimer världen över tar angreppet på allvar. Ändå lyckas man inte samla sig till ett principiellt försvar för yttrandefriheten. Danmarks statsminister kommer med lama ursäkter medan svenska media har problem med att hantera krav på att visa upp anstötliga karikatyrer ”för att människor skall kunna bilda sig en åsikt”. Svenska ministrar går till och med så långt som att ”varna” Internetleverantörer för att deras servrar innehåller anstötligt material.

Något är emellertid allvarligt fel även i de resonemang som används för att försvara yttrandefriheten. Man måste inte säga allt man enligt lag får säga. Yttrandefrihetens själva kärna är att man ger andra lagrum att säga saker man själv aldrig skulle ta i sin mun. En religions- eller yttrandefrihet där man bara tillåter uttalanden som inte är anstötligt eller religion som inte får konsekvenser för hur människor lever sina liv är inte bara poänglös. Den antyder också att man totalt glömt bort vad såväl religion som övertygelse egentligen handlar om.

Politik kan definieras som auktoritativ fördelning av värden. Den värdeneutrala staten är en omöjlighet. Prioriteringar kring vilken politik som skall föras måste utgå ifrån någon form av mål och värderingar. I en demokrati avgörs dessa mål och värden av folket och verkställs och tolkas av politiker, jurister och tjänstemän. Vad vi måste fråga oss är vilka värden staten är till för att försvara. Kristendom? Sekularism? Folkhemmet? Svensk kultur? Vilken kultur i så fall? Svenska språket? Välfärdsstaten?

Skälet till att vi måste reflektera över vår egen identitet är inte bara att det är en förutsättning för självkritik. Det handlar också om att en konsekvent och handlingskraftig politik måste grundas i övertygelse och principer. Det vi försvarar kan inte bara vara Jyllandspostens rätt att uttrycka sig smaklöst och plumpt (även om detta är en – möjligen osmaklig – konsekvens). Att någon sådan diskussion inte infunnit sig är pinsamt uppenbart. Vad vi behöver är ett principiellt ställningstagande för full yttrande- och religionsfrihet. Detta innebär att vi konstant kommer att få leva med saker vi inte uppskattar.

Vad mer är: Vår regering kan inte kontrollera vare sig det globala informationssamhället eller den internationella politiken. Att undertrycka obekväma åsikter kommer i framtiden att kräva allt extremare åtgärder. Detta är emellertid inte vad vi behöver. Istället är problemet att man i en sådan värld måste vara tillräckligt övertygad för att kunna tro sig förmögen att försvara sina övertygelser även i ett öppet samhälle!

KOMMENTERA ()