FN misslyckas igen

Den utskällda och vanärade kommissionen för mänskliga rättigheter i FN, där freds- och frihetsälskande länder som Sudan, Saudiarabien, Zimbawe, Libyen och Kuba haft lekstuga genom åren, har sedan toppmötet i New York förra hösten varit föremål för revidering. Ett nytt moraliskt högtstående råd skulle skapas; aldrig mer skulle de mest notoriska förbrytarstaterna kunna döma andra länder för brott mot de mänskliga rättigheterna! Vi var några stycken som hade, milt uttryckt, våra dubier kring att detta arbete skulle bli en succé. Framförallt p.g.a. att diktaturerna har kunnat fortsätta spruta ut segrar i FN som en isländsk gejser.

Med röstsiffrorna 170-4 klubbades den 15:e mars det färdigförhandlade resultatet, dokumentet som utlovades skapa planetens viktigaste försvar för de universella mänskliga rättigheterna. På nej-sidan i omröstningen återfanns USA och Israel och på ja-sidan... eh, ungefär resten. Vad blir då skillnaden i det nya rådet jämfört med den gamla kommissionen?

Här är den stora reformen: Den gamla kommissionen hade 53 medlemmar. Det nya rådet får 47. Krydda sedan detta med lite fler möten, en slev meningslöst lull-lull och en dos sista-minuten-tillägg om ”ansvarstagande” istället för yttrandefrihet efter krav från de islamiska staterna och du har den Förenta Nötkaka som blir rådet.

Det är inte utan att man kan föreställa sig hur de röda telefonerna gått heta dagarna innan omröstningen i Bermudatriangeln mellan Havanna, Pyongyang och Teheran. ”De kan inte göra så här mot oss mot oss” sa Kim. ”Vilket imperialistiskt spektakel!” fyllde skägget på Kuba i. Och Ahmadinejad, han var så arg så han kokade: ”Vid profetens skägg, eller...uh, oh, vid någons skägg, detta är en skandal!”

Eller inte.

Det nya rådet för de mänskliga rättigheterna är så urvattnat, så lamt, så uselt att diktaturerna istället väkomnat det med röda mattan. Kuba ansåg sig till och med tvungna att ge sig in i debatten strax innan omröstningen och ingjuta förslaget en dos illrött stöd. Ingen behöver bli förvånad över att de gjorde det. I likhet med den misskrediterade kommissionen saknar nämligen det nya rådet några som helst krav på de länder som får bli medlemmar. Diktaturerna arbetade hårt för att nå det resultatet, och lyckades. Istället kan ett land bli utröstat ur rådet om 2/3 av genaralförsamlingens medlemmar anser det nödvändigt, men hur stor är den sannolikheten när inte ens hälften av medlemsländerna så sent som i november ansåg att Sudan bröt mot de mänskliga rättigheterna? Dessutom är det troligt att odemokratiska länder kommer att få ett ännu större inflytande i det nya rådet tack vare ett regionalt kvoteringssystem som missgynnar de västerländska demokratierna.

Men detta är också som bekant det fina med FN. Diktator som premiärminister, tyrann som demokrat – alla är lika välkomna, allas röster är lika värda. Det är den ultimata multikulturalismen – ingenting är rätt eller fel utan allt funkar, sjung med och halleluja, We Are The World! Eller som en vänsterpartistisk fysiker skulle ha uttryckt det: Allting är relativistiskt.

Israel, som av den gamla kommissionen betraktats som satans eget lilla lamm och rutinmässigt fördömdes av de verkliga förbrytarstaterna, kommer med all sannolikhet även med det nya rådet förbli Nationa Non Grata, då antisemitiska diktaturer i all sin vishet riktar kanonerna. Läget förbättras inte av att det nya rådet ska följa upp beslut tagna vid FN:s konferenser. Alla som känner till hur konferensen mot rasism i Durban 2001 spårade ur i en antisemitisk hatfestival inser vad det kan betyda.

John Bolton, som tidigt drog svärd och bekämpade förslaget, dessutom med stöd av det amerikanska vänsteretablissemangets största tidningar som insåg bristerna, är inte den ende förloraren i denna uppvisning i global inkompetens. Förlorare kommer även fortsättningsvis att vara de människor som lider i nordkoreanska slavläger, torteras i iranska fängelser och slaktas av sudanesiska dödsskvadroner. För dessa stackars människor betyder inte FN mer än fågelskådaren gör för fåglarna.

Att Europas salongspolitiker, med typisk hear-no-evil-attityd till omvärlden, kompromissade med diktaturerna och gav rådet sitt stöd är symptomatiskt. Ta strid mot diktaturer – så simpelt! Det är ju trots allt kontinenten som undanröjer hot och terror med - vad annars? - dialog och konferenser. Gå till aktion – så osofistikerat!
Att inte Sverige stack ut och protesterade mot den ryggradslösa taktiken är knappast en gåta, här målas FN alltjämt i duvvita färger och ett jobb inom FN betraktas som det finaste en karriärbyråkrat kan erhålla.

THE BOTTOM LINE
FN gav inte världen någon kanariefågel utan en kosmetisk reform under nytt namn. FN visade återigen att det inte representerar den fria världens intressen utan fortsätter istället avgrundsresan som diktaturernas fackförening numero uno. Det första testet för det nya rådet kommer i maj då de nya medlemsländerna skall väljas in. Här finns ingen anledning att vara optimistisk. Behovet av att marginalisera FN till förmån för ett Demokratiernas Förbund har aldrig varit större.

KOMMENTERA ()