Att leka Palme gör mer skada än nytta

Under 90-talet brann hoppets låga i Mellanöstern. Efter decennier av konflikt föreföll vägen ligga öppen för varaktig fred mellan israeler och palestinier. Extremister på båda sidor såg emellertid freden som ett hot – och man gick till handling.

I Israel mördades Israels president Yitzhak Rabin 1995 av en israelisk fanatiker. Och på den palestinska sidan gjorde flera terroristgrupper vad de kunde för att stoppa freden. Unga killar försågs med bombbälten och smugglades över till den israeliska sidan, där så många människor som möjligt skulle bringas om livet. Kvinnor och män, barn och gamla, alla var legitima mål.

Den mest oförsonliga och mest framgångsrika terrororganisationen var Hamas, en sammanslutning av högsta rangens muslimska fanatiker. Deras program från 1988 är en värdig utmanare till Mein Kampf i fråga om judehat. I öppet trots mot palestiniernas dåvarande ledare, Yasser Arafat, fortsatte man attackerna mot israeliska civila. Och strategin lyckades. Israelerna blev allt mindre benägna att samarbeta med en motpart som inte kunde eller ville stoppa galningar från att spränga civila i luften. Och sålunda sprack Oslo-avtalet och alla fredsansträngningar runt millennieskiftet och därefter har effektivt underminerats av båda parter.

Nu har det intressanta inträffat att Hamas har vunnit palestiniernas parlamentsval och därmed blivit deras legitima företrädare. Det är på sätt och vis utmärkt. Det korrupta Fatah-partiet har därmed fått sig en riktig hästspark i ändan och samtidigt kan den palestinska nationen på allvar utvärdera Hamas löften om militär seger över Israel och deras enkla lösningar på svåra problem.

Fast vilken anledning har Israel, USA och EU att samarbeta med Hamas? Ingen alls. Hamas har ungefär samma inställning till västvärlden som Irans ayatollor, det vill säga fientlig. Och Israel har enligt Hamas inget existensberättigande alls. Det är därför snarast komiskt att Hamas nu kräver fortsatt ekonomiskt stöd från sina fiender och gnäller som småungar över att Israel inte förser dem med pengar. Var så goda och förklara för de palestinska väljarna att ni är beroende (!) av pengar från väst och ekonomiska avtal med ärkefienden Israel. Det kan alltså vara läge att bearbeta sin världsbild lite.

Men bör man då inte föra en dialog med Hamas? Jo, det låter som en sund idé och Hamas skulle ha den legitimitet att sluta fred som Fatah uppenbart inte hade. Men en förutsättning för meningsfulla samtal är att Hamas erkänner sin israeliska motparts rätt att existera. Så länge det inte sker finns inget att förhandla om. Och Hamas förtjänar inte heller något annat än internationell isolering så länge man håller sitt eget folk som gisslan i en strid de bara kan förlora. För givetvis är det i första hand palestinierna som drabbas av Hamas verklighetsfrånvända politik.

Möjligen har frågan tillmätts något överdriven betydelse, men självklart var det ett besynnerligt beslut av svenska utrikesdepartementet att nyligen utfärda ett visum till Atef Adwan, en högt uppsatt företrädare för Hamas. Därmed legitimerar man och ”normaliserar” en organisation vars metoder inte kan betraktas som annat än terrorhandlingar. Dessutom har Sverige orsakat splittring inom EU genom att driva sin egen linje gentemot Hamas, vilket inte förbättrar EU:s möjligheter att agera i konflikten.

Men är då inte israelerna lika goda kålsupare som Hamas? Israel har ju liksom Hamas spelat efter sin egen regelbok sedan konfliktens början. Men hur kritisk man än är sig till Israels agerande kan man inte med sin intellektuella heder i behåll anklaga Israel för att med avsikt vilja döda så många civila i fiendelägret som möjligt. I stort sett kan man säga att Israel visar återhållsamhet mot sina fiender, en återhållsamhet man bara hade kunnat drömma om ifall styrkeförhållandena hade varit omvända. Man bör också ha i åtanke att Hamas oförsonliga attityd lätt utnyttjas av krafter i Israel som inte vill ha någon fredsprocess alls.

Som bekant är detta andra gången på kort tid som Sveriges politik avviker från övriga EU rörande Israel-Palestina-konflikten, eftersom man nyligen med kort varsel drog sig ur en flygövning med hänvisning till israeliskt deltagande i övningen. Dessa frågor kan ses som mindre betydelsefulla och en sannolik utveckling är att Göran Persson och Jan Eliasson inte kommer tillåta några fler svenska krumsprång på det här området. Och i så fall kommer det hela att vara ur världen inom överskådlig tid.

Skulle det däremot visa sig att den antiisraeliska och antiamerikanska vänstern skaffat sig inflytande över svensk utrikespolitik finns det anledning att höja ett varningens finger. Att försöka leka Olof Palme är i sig ingen bra idé. Att göra det utan att ha hans retoriska förmåga och politiska genialitet, för så blir ju fallet, gör saken ännu sämre. Förhoppningsvis fortsätter Sverige att föra en sansad utrikespolitik som är någorlunda väl förankrad hos både socialdemokratin och borgerligheten. Men om utrikespolitiken skulle bli en het höger-vänster-fråga i politiken så kommer det sannolikt att gynna borgerligheten.

KOMMENTERA ()