Ebenezer Scrooge drar sig till minnes

Det är knappt att jag kan förstå detta, att jag skall till och skriva dessa rader, men det är juletid och miraklernas tid är inne, som det heter i sagorna. Tankarna tar mig först tillbaka till julen 1993 och Riga, en grå, fuktig december med en högtid så barskrapad som endast en Lenin eller en Stalin skulle önska sina värsta ovänner. Julen var ännu en privat angelägenhet bakom fördragna gardiner och låsta dörrar, en stilla förlustelse i familjens sköte, påtagligt religiös, en fest på nationella julrätter och försvinnande få gåvor. I decennier hade julen varit politiskt inkorrekt, inte olaglig, men olämplig och jag kryssade runt i detta på ytan julfria samhälle och tyckte nog att det var helt okay – om inte alla hade varit så deprimerade.

Sedan framåt ett år och stunden var inne för den kanske största bedriften hittills i mitt liv – och det här är faktiskt snäppet värre än depressionen året innan. Det var nämligen jag som importerade den moderna TV-julen till den intet ont anande lettiska befolkningen. Jag önskar här att jag kunde berätta en fröjdig historia om mig själv som en Frank Cross, skådespelaren Bill Murrays fascistoida teveproducent i Richard Donners Scrooged (1988), han som planerade att annonsera sin kanals julfirande med en frustande Robert Goulet som tomtefar, med en M16 i händerna, skjutande skiten ur julterroristerna. Men så blir det inte, bara tröstlöst slit i jakten på fler tittare.

Det är för övrigt en utmärkt film, Scrooged, de första tjugo minuterna, under anslaget och presentationen, särskilt när han sparkar sin assistent Eliot Loudermilk (Bob Goldthwait) på självaste julafton. Sedan är det bara down hill för den underbart cyniske kollegan Frank Cross enligt Charles Dickens berömda förlaga.

Det var julen 1994, jag var platschef för TV3 Latvia och vi hade kört kanalen varje fredag och lördag på en lokal frekvens med 65% national coverage under ett halvår. Det föll sig så att julaftonen hamnade på vårt bord och där satt jag och min stab med tomteskägget i brevlådan. Så jag drämde näven i bordet i mitt lilla kontor och sa till min programchef Arvids att nu jävlar anamma skall vi producera julen enligt den västerländska kulturens allra mest hysteriska koncept. Idén var sprungen utifrån den enkla konklusionen att våra konkurrenter sin vana trogen inte ens reflekterat över almanackan utan ämnade tuffa vidare med samma gamla öststatsteve. Det var även en fuck Soviet type of thing.

Sagt och gjort, vi kavlade upp ärmarna och påbörjade arbetet med att fullfölja vårt löfte till den försåtliga lettiska staten att producera 40% in house. Våra trevliga påannonsörer skulle utrustas med tomteluvor och studion med levande ljus (Hej, Arne Weise!), musiken – mycket musik blev det eftersom vår huvudleverantör av egenproducerat material kom från Microfons, det ledande musikbolaget i landet – skulle presenteras av kända rocklegender från frigörelsens hetaste ögonblick, allt i den allra starkaste julstämning. Problemet var att vi hade i princip inga inköpta julprogram. Kollegorna i Tallinn, som ändå kört julen sedan 1992, hade inget heller. Vi ringde programleverantören i London och påminde dem om att Baltikum på intet sätt är en kommunistisk region längre. Till sist fick vi vantarna på ett julavsnitt av Smurferna, körsång från en kyrka (minsann) i USA, ett riktigt läskigt tyskt paustjosan med smörjul från Bayern etcetera. Det var sparsmakat, men det enda program vi sände på julaftonen som inte hade jultema var A-Team, vår största hit så långt med uppåt 9% weekly viewer share (mumma).

Och se, i mellandagarna, efter att ha ignorerat oss i ett halvår, hade en annars å så avig TV-kritiker på den största dagstidningen, Bonniers Diena, hittat oss på julaftonen. Hon skrev att bland all dynga som serverats den kvällen så hade åtminstone TV3 haft en hel kväll dedikerad till julen. Vi hoppade upp några procentenheter till tredje plats totalt och blev den största kommersiella TV-kanalen i Lettland. Stockholm var nöjt. Detta inledde en trend hos oss att alltid vara stilbildande, något ingen någonsin skulle erkänna, inte ens under tortyr, men de skulle kopiera oss likt karbonpapper och från detta ögonblick försöker lettisk media toppa varandra i julmys på klassiskt maner.

Själv firar jag inte jul, har inte gjort det sedan jag kastade barndomens bojor och erhöll det jag verkligen önskade mig varje jul, att få bli vuxen och sköta mig själv.

Gott Nytt År på er.

KOMMENTERA ()