”Vi arbetar med att lyfta fram fakta som de flesta svenskar inte känner till”
"Många svenskar har en bild av socialism och kommunism som grundläggande goda företeelser. Även svenska liberaler ser ofta världen genom rödfärgade glasögon.”
Så säger Camilla Andersson, som tillsammans med sin kollega Anders Hjemdahl driver föreningen Upplysning Om Kommunismen (UOK). Föreningen startades i syfte att sprida information om de kommunistiska systemens verklighet, i kontrast till den ursäktande och idealiserade bild som dominerar i svensk media och läroböcker.
”Slående många liberala opinionsbildare i Sverige har en eller flera föräldrar som är födda utomlands, eller så har de själva tillbringat mycket tid utanför Sverige. Det ger dem möjlighet att se det svenska samhället utifrån ett utifrånperspektiv - ett mer objektivt perspektiv. Det svenska samhällsklimatet är så pass enhetligt vänster att en alternativ bild sällan eller aldrig förs fram”, säger Anders.
De metoder som UOK använder för att sprida information påminner på många sätt om hur vänstern brukar arbeta. Föreningen populariserar sitt budskap, arbetar på flera nivåer och når ut via olika kanaler parallellt. De gör heller ingen åtskillnad mellan media och kultur. Likheten med vänstermetoder kanske inte är så förvånande - både Camilla och Anders är kommunikationsstrateger med ett förflutet inom den radikala vänstern.
”Vi var väl båda typiskt svenska ’vänster by default’”, förklarar Anders och syftar på att båda föddes i förhållanden där man närmast automatiskt fick vänstersympatier. ”Jag föddes själv i Luleå i en typisk ’feel good-vänster’ medelklassfamilj. Mina föräldrar deltog i musikrörelsen och provade på kollektiv, mina faster var medlem i KPML(r) och det snackades mycket om revolution och utsugning av tredje världen på festerna hemma. Familjen flyttade ned till Vietnam 1979 och kom att stanna där under många år i olika konstellationer. Min pappa och en av mina bröder kom hem till Sverige permanent för bara några år sedan.”
På frågan om hur upplevelsen i Vietnam påverkade honom svarar Anders att han upplevde det hela oerhört positivt. Som privilegierad utlänning drabbades han ju inte själv av förtrycket. Tiden i Vietnam var spännande, annorlunda och innehållsrik. Men trots att familjen själva hade det bra så kunde Anders givetvis inte undgå att se de levnadsförhållanden vanliga vietnameser levde under i den kommunistiska diktaturen. Väl tillbaka i Sverige engagerade sig Anders i den autonoma vänstern.
”Jag hade en stark övertygelse om att jag ville kämpa för ett rättvist och fritt samhälle, ha rätt att leva det liv som jag ville och kunna arbeta kreativt, med musik och konst - vilket med utgångspunkt i de värderingar jag hade gjorde ett vänsterengagemang till närmast en självklarhet. Efter tiden i Vietnam var jag inte riktigt villig att kalla mig för kommunist, men ville förstås ändå vara på den goda sidan. Allt till höger om vänsterpartiet var ju otänkbart. Anarkismen blev en slags kompromiss för mig.”
Att tillhöra den autonoma vänstern innebar att Anders kunde ta del av en spännande subkultur. ”Extremvänstern lyssnar på den coolaste musiken, har de tuffaste kläderna, de bästa festerna och en stark gemensamhetskänsla - det är vi mot dom, och man har alltid moralen på sin sida eftersom man upplever att man oegennyttigt slåss mot förtryck och orättvisor -för en bättre värld. Det går inte att ifrågasätta grundvalarna för den världsbild man har. Alla dunkar varandra i ryggen. Det är en stark, kontinuerlig självbekräftelse.”
”De flesta svenska ungdomar har i grunden slående liberala värderingar, men väldigt många tolkar dessa felaktigt som vänstervärderingar eftersom vänstern monopoliserat varumärket ”godhet”, fyller Camilla i. ”Det beror på att vi i Sverige har blivit matade med ensidig och snedvriden känsloladdad vänsterinformation under de senaste 50 åren, både i media och i skolan.”
Hon växte själv upp i Skåne. ”Där alla är moderater”, säger Camilla skämtsamt, ”är väl några tvungna att vara vänster. Min mamma var en typisk vänsterlärare och min pappa jobbade i militären och var höger. När föräldrarna skilde sig kom jag att bo med min mamma, vars åsikter jag också kom att sympatisera med.”
Camilla förklarar att hon inte var en aggressiv eller ideologiskt motiverad vänsterperson. Däremot var hon intresserad av musik och teater och bodde i vänsterkollektiv. ”Där jag bodde med mina katter, Che Guevara-affischer och åt vegetarisk mat.” Senare flyttade hon till New York, där hon bodde i många år. Även i New York betraktades det som coolt att vara vänster.
”En upplevelse som bidrog till att skapa tvivel på mina åsikter var Tjernobylolyckan. Amerikanska medier var öppna om problemet och tog det på stort allvar. Man visade stora kartor på nyheterna och förklarade hur det radioaktiva materialet hade spritt sig även till Sverige. Men när jag ringde mina vänner och familj där hemma sade de bara att allt var fint, det fanns inget att oroa sig för. Det var intressant att se vilken stor skillnad det kunde vara på medierapporteringen i Sverige och andra länder.”
Anders och Camilla träffades i början av 90-talet när båda bodde i Stockholm och jobbade med musik, konst, design och media. Med tiden blev de ihop och ägnade sig åt idéproduktion och kommunikationsstrategi med gemensamt bolag. Eftersom de båda var nyfikna på länderna på andra sidan Östersjön beslöt de sig för att åka över till Estland när resor dit blivit möjliga efter murens fall.
”Det var en omvälvande upplevelse att se verkningarna av det kommunistiska systemet, särskilt i en miljö som var så oerhört lik ens eget land. Här förvandlades ideologin från att vara en abstrakt, intellektuell konstruktion till att vara en fysisk realitet. Här fick vi med egna ögon se vad som hade hänt i Sverige vid det kommunistiska maktövertagande som så många romantiserat kring. Vi såg den enorma skada och det lidande som kommunismen åsamkat folket i Estland, och insåg att det vi med sådan självklarhet uppfattat som ’den goda sidan’ lika självklart var ’den onda sidan’ där”, säger Anders.
Camilla fortsätter: ”Det som vi hade trott var så gott hade lett till oerhört lidande för så många människor, framförallt för kvinnorna och barnen. Vi var oförberedda på omfattningen av den förstörelse, det förfall och den misär som vi såg.” De miljontals oskyldiga människor som förtryckts eller dödats i våra grannländer, endast 15 mil bort, skulle ha behövt vårt stöd och våra demonstrationer istället för diktaturerna i Kuba och Vietnam”, säger Anders.
Resorna till Estland (de blev många) kom dem att ändra sina politiska åsikter - och även fundera på hur deras tolkningar av verkligheten kommit till. Anders och Camilla säger att de idag anser att det svenska samhället bygger på närmast religiöst socialistiska dogmer som få vågar ifrågasätta. Kapitalism är av ondo, medan allt bistånd är bra - även om det går till korrupta diktaturer eller motverkar sitt syfte. Det är tyst om misären i den tidigare Sovjetunionen och allt lidande kommunismen orsakat världen över. Historiska händelser, både i Sverige och i vårt närområde, har förtigits i både media och läroböcker.
Fullständig tystnad har till exempel rått kring de så kallade Kirunasvenskarnas hemska öde, där tusentals svenska kommunister med hjälp av pengar och organisation från det svenska kommunistpartiet och Kiruna kommun flyttade till Sovjetunionen. Många återvände aldrig, utan dog av svält, mördades av KGB eller tillbringade sina sista år som slavar i Gulagläger. De sista kunde återvända till Sverige först i slutet av 1990-talet. De som lyckades återvända med livet i behåll till Kiruna och berättade om eländet i Sovjet fick utstå en hemsk behandling för att de underminerade myten om det socialistiska drömsamhället. Deras öden förnekades av de svenska kommunisterna och de utmålades som lögnare. De har hotats och trakasserats, förklarar Anders.
Det var först 2004, efter att under många år försökt tysta ned och undvika ämnet, som Lars Ohly och andra i vänsterpartiet motvilligt tog avstånd från partiets roll i Kirunasvenskarnas öde.
DN-journalisten Kaa Enebergs uppmärksammade forskning och böcker om Kirunasvenskarna gjorde att ämnet inte längre gick att förtiga.
På samma sätt har de tiotusentals flyktingarna från framförallt Estland, Ingermanland och Lettland fått sin historia ignorerad eller förvanskad -i det allmänna medvetandet i dag är det nästan, som om den stora flykten över havet aldrig inträffat. Efter kriget kallades flyktingarna österifrån för ”fascister” och ”pestråttor” i svenska kommunisttidningar. En ledande svensk kvällstidnings löpsedel löd ”Ut med packet!”. Den bristfälliga, felaktiga och vänsterideologiskt motiverade historieskrivningen kring händelser som dessa vill Anders och Camilla försöka motverka.
”Det är vår samhälliga plikt, efter alla dessa år av tystnad”, säger de.
Genom åren har Camilla och Anders studerat de konsekvenser som kommunistiskt styre har haft för omvärlden, inte minst i Sveriges närområde. De berättar med engagemang om det blodiga revolutionsförsöket i Finland, där socialisterna försökte ta makten i landet med vapenmakt och hjälp av ryska trupper. Tusentals människor mördades och landets frihet hängde på en skör tråd. Det finska revolutionsförsöket, som om det lyckats med stor sannolikhet lett till att Finland blivit en del av Sovjetunionen, tas sällan eller aldrig upp i svenska historieböcker. De berättar även om det intensiva gerillakrig som fördes av de så kallade Skogsbröderna mot de kommunistiska ockupationstrupperna i våra grannländer på andra sidan Östersjön ända in på 1960-talet. Dessa frihetskämpar har de flesta svenskar aldrig hört talas om - trots att striderna var utdragna, hårda och utkämpades bara 15 mil från Sverige. Enbart i Litauen mönstrade gerillan uppemot sextio tusen man - men vi svenskar har aldrig hört talas om att det ens inträffat. Däremot känner alla svenskar mycket väl till kommunistiska "befrielsekrig" i avlägsna länder som Vietnam.
Idag driver paret inom ramen för UOK många spännande projekt som syftar till att upplysa om kommunismens realiteter. De når fram inom kultursfären och talar för skolor, producerar böcker, debattinlägg, utställningar och rapporter och har inte minst skapat sajten Det Tysta Landet. Det Tysta Landet är en innehållsrik webbplats fylld med fakta och berättelser om den kommunistiska ideologin, de kommunistiska staterna och dessas brott mot mänskligheten.
”Vi arbetar med att lyfta fram fakta som de flesta svenskar inte känner till”, säger Anders. "Vi hade själva gärna haft tillgång till denna typ av fakta när vi formade våra egna åsikter. Då hade inte vårt vägval åt vänster kunnat ske lika automatiskt, utan överväganden eller reflektioner. Anne Franks dagbok har gjort stor nytta för att skapa förståelse för vad nationalsocialismens verklighet innebar för enskilda människor - i våra grannländer på andra sidan Östersjön finns flera miljoner motsvarande berättelser som tyvärr aldrig fått höras i vårt land. Vårt arbete går ut på att berätta om historien, så att människor kan basera sina politiska och moraliska ställningstaganden kring kommunismen med fakta som underlag. Om man sedan väljer att vara en anhängare eller kritiker av kommunismen är upp till var och en - men man har då åtminstone gjort ett aktivt, medvetet val.”
Föreningen UOK - Upplysning om kommunismen kan nås på
www.upplysningomkommunismen.se. De välkomnar intresserade personer att bli medlemmar.
Informationskampanjen Det Tysta Landets hemsida hittar du på:
www.dettystalandet.se
Lyssna på Anders berättelse som Podcast till tonerna av bland andra Morrissey och Sisters Of Mercy på
www.timbro.se/podcast
KOMMENTERA ()
