Samma socialism nu som då
Socialismen, som den praktiserades på 1900-talet, var i och med murens fall och Sovjetunionens kollaps ett avslutat kapitel. Endast två regimer, i Kuba och Nordkorea, kan sägas ha hållit kvar vid denna ideologi och dessa länder framstår idag mest som ett par anakronistiska avskräckande exempel - diktatoriska, fattiga, defensiva.
I västvärlden är socialismen helt död. Även om våra politiker till höger och vänster han ha ideologiskt färgad retorik och kalla sig det ena och det andra handlar politiken om hur staten ska balansera kapitalet. Lars Ohly vill ha lite mer stat medan Maud Olofsson vill ha lite mer kapital.
I Sydamerika däremot är socialismen ett levande begrepp och i Venezuela lanserar president Hugo Chávez begreppet ”2000-talets socialism”. Förvisso har det hittills mest handlat om ”mer stat” och inte om någon dramatisk omvälvning av samhället. Men visionerna är storslagna och chavisternas självförtroende är gott trots den knappa valförlusten i den nyligen hållna folkomröstningen.
Vissa förutspår att Chávez makt håller på att avta. Hans grepp om samhället är inte absolut, men starkt, och hans rörelse kommer ha mycket starkt inflytande över samhällsutvecklingen i Venezuela under ett antal år framöver och han har fått åtminstone en efterföljare i form av president Evo Morales i Bolivia. Det är därför intressant att reflektera över hur tjugohundratalets socialism i Sydamerika kommer att te sig och jämföra den med det som inte fungerade på 1900-talet.
Man skönjer omedelbart vissa svagheter. Venezuelas ekonomi och Hugo Chávez framgångar är direkt beroende av oljepriset, som råkar ha mångdubblats under hans tid vid makten. Oljepriset ser ut att förbli högt, men Venezuelas oljeproduktion kommer att avta om inte nyinvesteringar görs. Det statliga oljebolaget dräneras ständigt på pengar och utländska investerare har svårt att komma överens med chavisterna, vilket innebär att investeringar uteblir. Under alla omständigheter är Venezuelas ekonomiska ”modell” inte att exportera till länder som inte är mycket rika på råvaror.
I likhet med socialisterna på 1900-talet tror Chávez på en stark centraliserad stat och en byråkratiserad omfördelning av resurser. De fantastiska oljeinkomsterna har också tillåtit honom att genomföra relativt omfattande sociala program, ofta i kombination med politiska kampanjer till stöd för regeringen. Fattigdomen lär ha minskat, inte så märkligt i sig med tanke på de flerdubblade exportinkomsterna, men det är ändå tveksamt om Chávez politik har lett till en jämnare fördelning av landets inkomster. Enligt källor citerade av Economist har jämlikhetsindex i Venezuela tvärtom minskat under Chávez tid vid makten.
Kampen mot korruption och kriminalitet har vidare inte varit framgångsrik alls och därtill brottas landet med inflation och, faktiskt, brist på matvaror. Chavisterna tenderar att politisera och polarisera hela samhället och beskylls föga förvånande för inkompetens.
En viktig skillnad om man jämför Venezuela med 1900-talets socialistiska experiment är demokratin. Man kan och bör ha många synpunkter på chavisternas demokratiska sinnelag, men Chávez har ändå i kontrast till öststatkommunismens ledare ett demokratiskt mandat som han har uppnått i flera val. Och när det venezuelanska folket i en folkomröstning nyligen sade nej till en föreslagen ny konstitution så har Chávez och regeringen tvingats finna sig i detta, åtminstone tills vidare. Resultaten visar också att chavisterna inte direkt kontrollerar rösträkningen, vilket hade befarats.
Detta innebär inte nödvändigtvis att Chávez, som 1992 försökte genomföra en militärkupp, har blivit övertygad demokrat. Tvärtom har han odlat vänskapliga förbindelser med flera despoter, inklusive Saddam Hussein, förutsatt att dessa är motståndare till USA. Men enpartistyre och ren diktatur är inte politiskt gångbart i Sydamerika. Det innebär, trots allt, att Chávez måste ta hänsyn till vad hans väljare accepterar, vilket inger ett visst hopp inför framtiden.
En annan mycket viktig och för övrigt mycket glädjande skillnad mellan chavismen och öststatssocialismen är den relativa frånvaron av politiskt förtryck. Visserligen förekommer trakasserier av oppositionella och Amnesty International har en och annan synpunkt på Venezuela, men dödsskvadroner och terror som politiskt vapen får ändå sägas lysa med sin frånvaro. Intressant nog gäller detta även oppositionen i Venezuela. När militanta Chávez-motståndare genomförde en kupp år 2002 var man helt enkelt inte hårdhänta nog för att behålla makten. Våld som politiskt instrument accepteras alltså inte, varken inom Venezuela eller på den internationella arenan.
Den främsta likheten mellan socialismen under 1900-talet respektive 2000-talet är att den varken kommer att lyfta Venezuela eller något annat land från utbredd fattigdom till utbrett välstånd. Det må vara beklagligt att venezuelanerna och bolivianerna tvingas dra denna slutsats själva istället för att lära av historien. Samtidigt är det ett led i Sydamerikas demokratiska utveckling att vänsterradikala ledare verkligen får chansen. När luften så småningom pyser ur Chávez och hans revolution kommer hans politiska budskap att förlora sin lyster och Sydamerika och resten av världen kommer att ha blivit en erfarenhet rikare.
KOMMENTERA ()
