Liberaler borde stå för problem-formuleringen, inte Masoud Kamali

Unga invandrare upplever en omfattande utestängning från arbetsmarknaden. En rapport som OECD publicerade i år påvisar att ungdomsarbetslösheten bland invandrare ligger ovan 30 procent, jämfört med 10 procent för ungdomar i genomsnitt. Det har länge setts som en självklarhet att det huvudsakliga skälet till denna utestängning är diskriminering och rasism. Men vetenskapliga studier ger en mera nyanserad bild. Diskriminering existerar förvisso, men utgör inte huvudproblemet. Den marginaliserade situationen tycks i större utsträckning bero på kombinationen av en rigid arbetsmarknad och bidragsberoende.

Det går att objektivt mäta den diskriminering som existerar på arbetsmarknaden och rad undersökningar har fokuserat på just detta. FN-organet International Labour Organization (ILO) utförde exempelvis 2006 ett experiment på den svenska arbetsmarknaden. Frågan var hur det påverkade den arbetssökande att ha svensk etnisk bakgrund respektive arabisk invandrarbakgrund. I det första steget av experimentet kontaktades arbetsgivare som utannonserat lediga jobb via telefon och tillfrågades om de var intresserade av inskickade ansökningshandlingar. I det andra steget skickades ansökningar ut och i det tredje steget skickades skådespelare ut till arbetsintervjuer. I samtliga steg undersöktes sannolikheten att få ett positivt besked för personer med arabisk respektive svensk bakgrund som hade samma kompetenser.

Tidigare studier har visat att de yrken där diskrimineringen är störst är lågkvalificierade och dessa experiment riktade sig just mot lågkvalificerade yrken inom exempelvis restaurangbranschen. Resultaten av denna studie är mycket intressanta. I det första steget finner forskarna endast marginell förekomst av etniskt diskriminering. I det tredje steget har de fiktiva personerna med invandrarbakgrund faktiskt lättare att få jobb, även om antalet arbetssökande som tog sig till detta steg är för litet för att vara statistiskt signifikant. I det andra steget hade dock ansökanden med arabiskt klingande namn mindre än hälften så hög sannolikhet att kallas till intervju.

En undersökning som Eva Stenberg utförde på uppdrag av Dagens Nyheter 2004 ger en något annorlunda bild. Stenberg fann att personer med svenskklingande namn hade 15 procent högre sannolikhet att uppmanas att söka jobbet jämfört med personer med arabiskt klingande namn. Denna diskriminering är trots allt påtaglig, men betydligt lägre än den diskriminering som skedde i ILO:s studie beträffande ansökningar via brev. Så hur kan man sammanfatta forskningsfältet?

I en vetenskaplig studie som nyligen presenterades i Ekonomisk Debatt sammanfattar forskarna Magnus Carlsson och Dan-Olof Rooth resultaten av den egna forskningen och av tidigare studier. De kommer fram till att olikbehandling nästan uteslutande sker i steget att kallas till intervju: ”När individerna väl kallats till intervju blir de inte diskriminerade.” Forskarna noterar att ansökande med svenskt klingande namn i den egna studien måste söka till tio jobb för att kallas till tre intervjuer. För att kallas till lika många intervjuer måste personer med arabiskt klingande namn söka femton jobb. Denna effekt är enligt forskarna ”förmodligen endast betydande om det råder brist på utannonserade jobb.”

En rimlig tolkning av ovanstående studier är att det förvisso existerar viss diskriminering, men att den inte går ut på att invandrare inte kan få jobb. Snarare tycks fallet vara att invandrare får söka något fler arbeten för att finna anställning jämfört med infödda svenskar med samma meriter. Att diskrimineringen är störst när kontakt sker via brev kan vara ett tecken på att arbetsgivarna antar att den genomsnittliga invandraren har sämre språklig förmåga än genomsnittsinvånaren.

Men ifall rasism inte är huvudförklarningen till att invandrarna i så stor utsträckning är utestängda från arbetsmarknaden, vad är då problemet? Det finns omfattande forskning som finner ett samband mellan utanförskap, inflexibilitet på arbetsmarknaden och otillräcklig belöning för arbete.

Den OECD studie som nämndes i början av denna artikel skriver bland annat att problemet härrör från en rigid arbetsmarknad, bidragsberoende och otillräckliga incitament till arbete. Studien diskuterar det problem att samhällsystemen i Sverige inte på tillräckligt sätt belönar arbete jämfört med bidrag.

För att få fler invandrare i arbete föreslår studien generella arbetsmarkandsreformer och reformer av välfärdssystemen: ”[F]ör att verkligen hjälpa marginaliserade invandrare måste sådana reformer inkludera tydligt underlättande av arbetsskyddsreglerna, mera flexibilitet vid sättande av individuella löner och omfattande sänkningar av bidragsnivåerna.”

Invandrarna i Sverige är ofta välutbildade, men befinner sig i en mycket mera marginaliserad situation än exempelvis de som invandrat till Spanien, Storbritannien och Kanada. Detta trots att Sverige i internationella jämförelser präglas av öppenhet och tolerans. Men de höga skatterna, de generösa bidragssystemen och de många reglerna på arbetsmarknaden hindrar invandrarna från att finna yrken.

Det är lätt för de styrande att skylla problemen på rasism, för att därmed undkomma att kritik riktas mot den förda politiken. Men kunskapen om att rasism inte utgör huvudproblemet är värt att ta fasta på. Det påvisar att situationen går att ändra genom att genomföra konstruktiva reformer.

Den misslyckade integrationspolitiken är i sammanhanget ett av de tydligaste exemplen på bristerna inom det svenska högskattesamhället. Det är synd att frihetliga samhällsdebattörer inte står för problemformuleringen i denna fråga, utan istället sverigedemokrater och socialistiska ideologer som Masoud Kamali.

Nima Sanandaji skriver en bok om svensk integrationspolitik för Timbro Förlag.

KOMMENTERA ()