Civilisatorisk höjdpunkt eller universell civilisation?

Inledning Det tog tio år innan Samuel P. Huntingtons omdebatterade verk utkom på svenska. I det här fallet kan man verkligen tala om bättre sent än aldrig. Atlantis och Axess bör ha ett stort beröm för att boken äntligen har utkommit. Men frågan är om den inte huvudsakligen är föråldrad.

Visserligen påstår en rad recensenter att den är mer aktuell än någonsin. Men det pågår inte någon kamp mellan civilisationer. Vad som i början av det tjugoförsta århundradet ser ut att bli storkonflikter är det radikala Islams (jihadisternas) angrepp på det kristna västerlandet och den kommunistiska stormakten Kinas planer på världsherravälde. Det är inte en kamp mellan civilisationer.

Vad som Huntington bör berömmas för är att han fört in makrohistoria i den nutida debatten. Skandinavien saknar makrohistoriker som arbetat med att studera de stora linjerna i världshistorien. Det arbetet har utförts främst av amerikaner, engelsmän och tyskar. Fram till Huntingtons bok hade de mest kända makrohistorikerna, Oswald Spengler och Arnold Toynbee, placerats i skräpkammaren. Nu är de aktuella igen, inte bara på grund av Huntington men också på grund av den rådande världshistoriska situationen.

En rad viktiga makrohistoriker och civilisationsforskare, både historiker, sociologer och antropologer nämns av Huntington. Det är inte bara Spengler och Toynbee. Namn som Pitirim Sorokin, Carroll Quigley, Adda Bozeman (en lettisk internationell jurist, som flydde till USA före andra världskriget och där etablerade sig som expert på civilisationsanalys. Hon förde tidigt fram liknande tankegångar som nu Huntington, men den senare avstår från att ge Bozeman en del av äran). Betydelsefulla bidrag har också lämnats av den till USA emigrerade engelsmannen professor Matthew Melko.

Det finns inte någon anledning att här gå in på alla civilisationer som existerat under världshistoriens gång. Huntington nämner de stora: den kinesiska, den japanska, den hinduiska, den islamska, den ortodoxa (eller ryska) och den västerländska. Den senare anses av Huntington omfatta Europa och Nordamerika samt europeiska nybyggarländer runt om i världen som Australien och Nya Zealand. Man kan dock numera betvivla om det finns en enhetlig västerländsk civilisation. Härom mera nedan men det bör redan nu sägas att Latinamerika får anses var en del av den västerländska civilisationen med sin spansk- och portugisinfluerade kultur.

Den västliga höjdpunkten
Västerlandet har länge haft ett dominerande inflytande på alla andra civilisationer, och därmed blivit den ledande civilisationen. Efter de portugisiska och spanska kolonialerövringarna kom, som Huntington mycket riktigt påpekar, hela västra halvklotet och stora delar av Asien att kontrolleras av Europa. Det var mot slutet av sjuttonhundratalet som Europa började förlora kontrollen. Väst dominerade 1914 omkring 84 procent av jordens yta. Västerlandet hade vad som behövdes: städer och handel, maktfördelning mellan ständer och regenter och mellan sekulära och religiösa överheter, utvecklingen av nationalmedvetande och statliga administrationer. Men den viktigaste orsaken var dock den tekniska utvecklingen: navigation över haven och militär kapacitet. För att citera den engelske historikern Geoffrey Parker:

Västerlandets uppgång har till stor del genomförts med våld och grundar sig på det faktum att den militära balansen mellan européerna och deras motståndare på andra sidan havet hela tiden vägde till västlig fördel;…nyckeln till västerlänningarnas framgång med att skapa de första verkligt globala rikena mellan 1500 och 1750 grundade sig på just denna utveckling av krigskonsten, vilket har kommit att kallas ’den militära civilisationen’.

Parker framhåller också att det var överlägsenheten vad gäller organisation, disciplin och militär träning och så småningom vapenkraft, transportsystem, logistik och sjukvård som utvecklats till en ledande kraft på grund av den västliga industriella revolutionen.

Amerikas uppgång
När Huntington i boken talar om Västerlandets nedgång borde han i stället tala om Europas nedgång (mer härom i nästa avsnitt). När Englands kolonialmakt minskade efter första världskriget var det USA som tog över rollen av den starkaste kraften inom den västliga civilisationen. När det andra världskriget ytterligare förödde den europeiska kontinenten blev övervikten alltmer uttalad. Det kalla kriget tog hårt på Västs krafter (det var ju inledningsvis ett europeiskt inbördeskrig för att senare utvecklar till ett världsinbördeskrig). De som när det sovjetiska tyranniet kollapsade 1991 och under 1980-talet förutspådde en amerikansk nedgång har visat sig ha fullständigt fel. Befriad från huvudbördan att bekämpa den sovjetiska aggressionen kom den amerikanske ekonomin och därmed militärkraften att förstärkas på ett sätt som gjorde USA till världens ledarmakt. Hur det gick till har på ett briljant sätt beskrivits av den amerikanske militärhistorikern Bevin Alexander (How America Got It Right - The U.S. March to Military and Political Supremacy, Crown Forum, 2005). Alexander visar övertygande hur den amerikanska politiken har lett till dagens situation (genom att handla på ett helt korrekt sätt). För närvarande är USA den enda stormakt som kan gå ut i världen och slå ned ondska. Och det är viktigt, menar Alexander, att Förenta Staterna tar det ansvaret utan reservationer. Det beror till stor del på att USA inte kan lita på s.k. allierade då det gäller att försvara frihet och demokrati.

We saw early in our colonial history that - because of our isolation from Europe, and because of the immense wealth and bounty of our land - we had the opportunity to build the greatest, freest, and most prosperous nation ever to arise on earth. We spent the first century and a quarter of our independent existence in creating this great nation. But to protect this treasure, we found that we needed to establish the world’s paramount military structure and become the world’s preeminent political power.

Det dominerande övertaget i dagens värld på det teknologiska området ger Amerika ett försprång, som inte kan inhämtas även om den västerländska civilisationen kvantitativt är på nedgång. Det gäller främst högteknologi och innovation, där andra delar av Väst ligger långt efter. Det är frågan om man inte idag måste dela upp den västerländska civilisationen i en amerikansk, en europeisk och en latinamerikansk civilisation. Eller kanske bryta ut den anglo-saxiska civilisationen och tala om en anglo-amerikansk civilisation. Den senare förändringen har berörts flera gånger i litteraturen (Lawrence Mead, ”Why Anglos Lead”, tidskriften National Interest, vintern 2005/2006 och boken The Anglosphere Challenge av James C Bennett, Rowman & Littlefield, 2004).

Europas nedgång
När Huntington 1996 i sin bok beskrev den västerländska nedgången var det varnande siffror det rörde sig om: år 2020 kommer väst bara att ha omkring tio procent av världens befolkning (mot 48 procent när den var som störst), cirka 30 procent av världsproduktionen (från, troligen, 70 procent) och mindre än 10 procent (från 45 procent) av världens trupper.

Här måste man dock se det ur perspektivet av Europas nedgång. Sedan 1990 har Europa haft svårigheter med att få sin BNP att växa. EU är en militär dvärg och hårt drabbat av en åldrande befolkning. Det europeiska problemet har väl beskrivits i Claire Berlinskis i februari utkomna Menace in Europe: Why the Continent’s Crisis is America’s Too (Crown Forum). Ändlösa strejker och demonstrationer, jihadistisk terror (Madrid och London), bombattentat, radikala islamska celler i varje storstad, hopplösa invandrarghetton. I Holland har politiker och artister mördats för att de gjort uttalande om islamisk invandring. Europa och EU står inför helt nya problem och verkar ur stånd att ta itu med dem:

Why Islamic radicalism and terrorist indoctrination flourish as Europe fails to assimilate millions of Muslim immigrants

How plummeting birthrates hurtle Europe toward economic and cultural catastrophe

Why hatred of Americas has become ubiquitous

How long-repressed destructive instincts are suddenly reemerging

How the death of religious faith has created a hopeless, morally unmoored Europe that clings to anti-Americanism, anti-Semitism and similar dangerous ideologies.

Universell civilisation
En av de framtida möjligheter som behandlas av Huntington är utvecklingen mot en universell civilisation, en världscivilisation. Det skulle vara resultatet av en massiv moderniseringsprocess som har pågått sedan sjuttonhundratalet: industrialisering, urbanisering, ökad läs- och skrivkunnighet, utbildning, välstånd och social rörlighet samt de mer komplexa och diversifierade sysselsättningsstrukturerna. Huntington är dock med rätta kritisk till möjligheten av en utveckling mot världscivilisation. I dag finns förespråkarna av denna i ett litet skikt av eliterna. Utanför Västerlandet, så uppskattar det Huntington, finns det kanske bara färre än 50 miljoner människor, eller en procent av världens befolkning, som omfattar tron på att vi snabbt är på väg mot en universell civilisation. Många missleds av att västerländska konsumtionsmönster och populärkulturer sprids över världen och att det är ett tecken på att en universell civilisation håller på att skapas. Det finns mycket som talar för att Huntington här har rätt och hans bok är en av de viktigaste argumenten mot den överdrivna optimism, som är vanlig i denna fråga.

Den islamiska imperialismen
Vänstern har under decennier spridit budskapet om västerländsk idealism, en indirekt uppmaning till västerlänningen att se ned på sig själv som imperialist och kolonialist.

Det är därför viktigt att uppmärksamma den islamska imperialism, som i dag företräds av jihadister över hela den muslimska världen. Samtidigt som Iran manövrerar sig fram mot en direktkonfrontation med Väst är det på tiden att man tar upp frågan om Islams uråldriga imperiedrömmar, som på intet sätt övergivits. Författaren Efraim Karsh, chef för Mediterranean Studies vid King's College, University of London, tar upp frågan i en bok, som utkommit våren 2006 (Islamic Imperialism: A History, Yale University Press). Nyligen uttalade ledaren för Hamas, Khaled Mashal, det parti som vann vårens palestinska val

This is because our nation is progressing and is victorious...By Allah, you will be defeated...Tomorrow our nation will sit on the throne of the world. This is not a figment of the imagination but a fact. Tomorrow we will lead the world, Allah willing. (Efraim Karsh, ”Islam's Imperial Dreams - Muslim political ambitions aren't a reaction to Western encroachments”, Wall Street Journal, 4 april 2006).

Hamas är inte ensamma om att tro på ett islamiskt världsrike. Ledande jihadister har öppet beklagat förlusten av Andalusien i Spanien 1492. Radikala västliga akademiker har länge förkastat denna tro på fortsatt kamp för ett islamiskt imperium som överdrivna och vettlösa drömmar. Den islamiske historikern och filosofen Ibn Khaldun skrev på 1400-talet.

In the Muslim community, the jihad is a religious duty because of the universalism of the Islamic mission and the obligation [to convert] everybody to Islam either by persuasion or by force (från Karsh artikel).

I år firar muslimerna den medeltida makrohistikern Ibn Khaldun. I Väst har The Muqadimmah - An Introduction to History (utgivare N.J. Dawood, 465 sidor, Princeton University Press) publicerats i ny upplaga. Inte bara inom Islam men också i Väst har Ibn Khaldun betraktats som den kanske störste islamiske historikern. Det är på intet sätt förvånansvärt att han står för tron på utbredning av islam över hela världen genom mission eller med hjälp av våld. Tanken härpå är en av grundpelarna i den islamiska religionen.

Strategin för ett imperium föddes redan under Muhammeds tid i Mecka och Medina. Det är till och med så att vår tids radikala islamitiska ideologer åberopar Muhammeds ursprungsstrategi som aktuell även i våra dagar. När Muhammed förföljdes i Mecka flyttade han till Medina och skapade kärnan till imperiet för att sedan återvända som segrare till Mecka. Dagens jihadister söker förtvivlat efter ett basområde av typ Medina från vilket man kan föra krig mot de otrogna. Först var det talibanernas Afghanistan. Nu har man siktet inställt på Somalia eller kanske Irak, om vänsteropinionen i USA lyckas framtvinga ett förtida allierat tillbakadragande i Irak innan den nya irakiska demokratin är tillräckligt starkt etablerad.

Det islamiska imperium som dagens radikala jihadister drömmer om har föregåtts av ett historiskt imperium fyllt av våld och uppror långt ifrån den "toleranta civilisation" som nyimperialisterna i Mellanöstern vill beskriva det. Kalifatet är upplöst (sedan 1924 av turkarna) men drömmen om världsherravälde finns kvar. En tidigare irakisk premiärminister, Nuri Said, uttryckte drömmen om världsherravälde på följande sätt:

Although Arabs are naturally attached to their native land, their nationalism is not confined by boundaries. It is an aspiration to restore the great tolerant civilization of the early caliphate (från Karsh artikel).

Jihadisterna ser den islamiska invandringen till Europa som en möjlighet att återerövra Spanien och föra imperiet vidare till Frankrike och England. I det nya kalifatet skall mänskligheten samlas i en enda muslimsk församling.

Problemet har under årtionden varit att de flesta akademikerna i Väst nonchalerat de muslimska imperiedrömmarna och inriktat sig på att anklaga Europa och Förenta Staterna för "imperialism". För dessa har muslimernas lidande gjort dem till offer för andras erövringsförsök. Terrorangreppen mot USA 2001 sågs därför ofta som ett svar på Amerikas utrikespolitik, som enligt denna snedvridna tes hade provocerat muslimerna, särskilt stödet till Israel i konflikten med palestinierna. I stället är den ohämmade kritiken av Förenta Staterna orsakad av att det är just världsmakten USA som står i vägen för det slutgiltiga realiserandet av drömmen om att återupprätta kalifatets förlorade glans. För jihadisterna är bin Laden en inkarnation av Saladin, som under medeltiden besegrade de kristna korsfararna och erövrade Jerusalem. Kampen för imperiet går vidare och är långt ifrån över.

To the contrary, now that this war has itself met with a so determined counterattack by the United States and others, and with a Western intervention in the heart of the House of Islam, it has escalated to a new stage of virulence (från Karsh artikel).

Några analytiker går så långt, förmodligen med rätta, att de ser en framväxt av en "islamisk axel" i Mellanöstern, som förenar Hezbollah, Hamas, Iran, Syrien, det muslimska brödraskapet, vissa fraktioner bland Iraks shiamuslimer, och andra, en allians av antiamerikanska och antiisraeliska krafter kanske med ryskt stöd.

Tanken på islam som ett imperium är mer levande än någonsin. Att tro att det går att övertala de radikala imperialisterna att överge sin kamp är riskfyllt och farligt. Den enda tänkbara lösningen är att besegra imperialisterna. Endast när den muslimska tron inte längre är en kraft för politiska ambitioner, främst i Mellanöstern, kan människorna där införlivas med den övriga världens invånare utan den meningslösa tron på Saladin, hans efterföljare och deras blodiga drömmar.

Den östasiatiska utmaningen
Den ekonomiska utvecklingen i Ostasien är imponerande. Främst den i Japan men på senare tid den i Folkrepubliken Kina för att inte tala om tigrarna Hong Kong, Taiwan (Republiken Kina), Sydkorea och Singapore.

Huntington hävdar att den starka ekonomin har gett upphov till en ökad känsla av självförtroende, som skapat något som kan betecknas som asiatisk universalism. Man antyder att det ekonomiska välståndet medför moralisk överlägsenhet.

Det finns ingen anledning att beteckna civilisatorisk rivalitet mellan Ostasien och Väst som en ”kamp mellan civilisationer”. Japan står fast som allierad på Västs sida i kamp för frihet och demokrati oc h mot internationell terrorism. Det kommande globala hotet från Folkrepubliken Kina är inte förorsakat av den kinesiska civilisationen. I stället är det fråga om en kommunistisk regim i Peking som utnyttjar nationalism. Det finns utan tvekan likheter mellan ledarna i Peking och Slobodan Milosevic. Den senare utnyttjade serbisk nationalism i ett sönderfallande Jugoslavien. Det finns givetvis anledning för USA och Väst att nogsamt bevaka kinesisk militär upprustning och försök till subversion i Väst. Ännu är den kommunistiska regimen i Peking inte stark nog för att utmana Väst men det kan knappast råda någon tvekan om att en militär utmaning är på gång om några årtionden, kanske tidigare. Under tiden finns det anledning att avvisa Huntingtons antydan om en civilisationernas kamp mellan Väst och Asien.

Slutsatser
Tiden har nog i stor utsträckning gått Huntington förbi sedan 1996. Förutsägelserna om den västerländska civilisationens nedgång har kommit på skam. Visserligen är situationen dålig i Europa. En nedgång pågår onekligen men det finns möjligheter att vända utvecklingen genom att stärka ekonomin och det militära försvaret. Europa kan möjligen komma tillbaka. I dag är det emellertid USA som utgör den starkaste delen av Väst, i så hög utsträckning att man till och med kan tala om en separat amerikansk civilisation, en europeisk civilisation på nedgång och en latinamerikansk civilisation allt inom en ursprungligen västerländsk kulturkrets.

Följden av Huntingtons bok från ursprungligen 1996 är att vi fått uppleva en ökad värdefull makrohistorisk och civilisatorisk debatt. Den bör utan tvivel fortsätta och ett ökat forskningsarbete inom området jämförande civilisationsstudier är önskvärt. Bland annat bör myten om civilisatorisk heliotropism bli föremål för närmare studium (som redan påbörjats av undertecknad). Varför rör sig civilisationerna från öst till väst på samma sätt som solen?

KOMMENTERA ()