Nyanser av brunt

När ryssarna idag går till val för att välja en ny president så har de i själva verket att välja mellan fyra nyanser av brunt. Den ryska demokratin, om den någonsin har existerat, är död och begraven och makten ligger hos en totalitär elit som skolats av KGB och dess efterföljare FSB, den federala säkerhetstjänsten.

Låt oss ta en närmare till på det ”val” ryssarna står inför. Den förste kandidaten Dmitrij Medvedev har utsetts av maktapparaten och kommer garanterat att vinna. Har var tills nyligen relativt okänd för ryssarna och skulle under normala omständigheter inte ha kunnat bli president, men i frånvaro av seriösa motkandidater och med full uppbackning av etablissemanget är allt möjligt. Medvedev får nu statskontrollerade medias fulla uppmärksamhet och ingen ifrågasätter honom offentligt. Jämför gärna med de maratonliknande amerikanska primärvalen, där presidentkandidater konfronterar väljarna och varandra i otaliga debatter under flera månader.

Att rösta på Medvedev innebär i praktiken att man godkänner Rysslands nya enpartisystem och därmed ger man paradoxalt nog en sorts legitimitet åt en odemokratisk maktelit. Ändå är detta precis vad de flesta röstande kommer att göra och studerar man alternativen förstår man i viss mån varför.

Den andre kandidaten heter Gennadij Zjuganov och representerar det enda som man med lite god vilja kan kalla för opposition. Problemet är att han är Sovjet-kommunist och förknippas därmed med det gamla dogmatiska och impopulära kommunistiska samhället. Den tredje, Michail Bogdadov, representerar ”Demokratiska Partiet” som med sina 0.1 procent av rösterna i förra valet till Duman saknar inflytande i rysk politik och det anses allmänt att hans kandidatur lanseras av etablissemanget som en sorts dekoration. Det är under alla omständigheter ett mysterium att hans parti, som alltså inte kan nominera honom via Duman, på två veckor fick ihop till de två miljoner namnunderskrifter som krävs för nominering.

Den fjärde kandidaten är den välkände ultra-nationalisten Vladimir Zjirinovskij, vars politiska överlevnad är ett bevis för hur politiskt omoget Ryssland är. Hans uttalanden och uppträdande hade gjort honom helt omöjlig i vilket västerländskt land som helst tusen gånger om, men i Ryssland brukar hans parti få fem till tio procent av rösterna. I intervjuer häver han ur sig diverse vansinnigheter, men i Duman utgör hans parti inte någon opposition mot makten. Det ryssarna har att välja mellan är alltså en representant för fascistoid nationalism, en sovjetkommunist, en låtsaspolitiker i maktens tjänst och slutligen en clown med milt uttryckt dålig humor. Ingen av dessa kandidater kan kallas demokrat.

Den liberala oppositionens kandidat Michail Kasjanov förhindras från att ställa upp i valet. Hans två miljoner underskrifter granskades hårt av myndigheterna och underkändes. Det är fullt möjligt att liberalerna i desperation försökte fuska eftersom de bara hade två veckor på sig att samla in underskrifterna och säkerhetstjänsten har underminerat deras partiorganisation med rena Stasi-fasoner. (Man frågar sig om Bogdanovs kandidatur granskades lika hårt.)

Och som om allt detta inte vore nog talas det alltmer om valfusk. I avlägsna provinser som Tjetjenien och Ingusjien rapporterades valdeltagande på nära 100 procent i förra valet till Duman, vilket inte bär sannolikhetens prägel. Putin och Medvedev behöver inte detta för att vinna, men man önskar ett högt deltagande för sin legitimitets skull.

Det som kunde beskrivas som en vacklande demokrati under Jeltsin har alltså fasats ut under Putins tid vid makten. Putin må vara intelligent och påläst och kan i vissa avseenden ha varit en acceptabel president, men han är inte mer demokrat än till exempel Robert Mugabe i Zimbabwe.

I själva verket ser vi nu att det Putin-trogna partiet Förenade Ryssland, som alltså har full kontroll över hela samhällets viktigare maktinstitutioner, är det nya Kommunistpartiet. Sovjetkommunismen har efter ett sorts reningsbad tvättat av sig en del av sitt ideologiska bagage och kommit tillbaka till makten i ny och förvisso mer pragmatisk skepnad. Retoriken om social rättvisa har man tonat ned och man har dessbättre dumpat den ideologiska dogmatismen. Men i likhet med KPSS (Sovjetunionens kommunistiska parti) är Förenade Ryssland oerhört nationalistiskt och odemokratiskt och hyser liksom KPSS ett totalt förakt för enskilda individers rättigheter. Givetvis strävar man också efter att återupprätta Rysslands status som supermakt.

Efter Sovjets sammanbrott hoppades många på att Ryssland skulle demokratiseras enligt Västeuropeisk modell. Istället ser vi nu att Ryssland snarare låter sig inspireras av Kina, som kombinerar frånvaro av demokrati med pragmatism i ekonomiska frågor.

Vi vet inte att Medvedev blir en dålig president. Vi vet bara att han har tillsatts i slutna rum och att valet på idag är kraftigt manipulerat. Det ryska presidentämbetet ger honom avsevärda maktbefogenheter, men troligen är han handplockad just för att han är lojal med Putin och FSB. Han är vidare troligen så pass ”inbäddad” i maktstrukturerna att han inte kan hota den rådande ordningen. Rent teoretiskt kan Medvedev vara lika underskattad som Putin var en gång tiden, men även om han mot förmodan skulle vara det så har han sannolikt begränsat manöverutrymme. Det man kan hoppas på är att han trots allt har en mer västvänlig profil och att Rysslands kontakter med EU och USA förbättras. I så fall skulle man kunna hoppas på en demokratisering på sikt, men det är alltså långt dit.

KOMMENTERA ()