Förstasidan      Om captus tidning       arkiv      kontakt      extra      länkar      annonsera

Varför vi behöver österrikisk konjunkturteori

Nr 109, vecka 12 - 2008
av Stefan Karlsson

Sedan augusti i fjol har ekonominyheterna dominerats av problemen i den amerikanska fastighetsmarknaden. Oron har dels gällt hur detta gjort att investerare har blivit alltmer obenägna att investera i räntepapper med risk och dels hur detta gjort att den amerikanska ekonomin riskerar falla ner i en recession (lågkonjunktur med fallande produktion), något som förmodligen redan är ett faktum. Centralbanken Federal Reserve har reagerat på ett närmast panikartat sätt och dels drastiskt sänkt styrräntorna och dels försökt öka likviditeten i kreditmarknaderna via olika andra vägar.

De flesta ekonomer och debattörer med marknadsliberal inriktning hade fram tills nyligen framställt den amerikanska ekonomin som mycket stark tack vare låga skatter (relativt Västeuropa och Kanada) och en i de flesta avseenden avreglerad ekonomi och var helt oförberedda på att problem skulle kunna uppstå. In i det sista och än i dag så tenderar de fortfarande att förneka eller ignorera problemen, något som tillsammans med deras tidigare aningslöshet om de underliggande problemen för att de förlorar sin trovärdighet.

Detta har förstås skapat en öppning för vänstern som skyller de specifika problemen i fastighetsmarknaden på otyglade marknadskrafter och att president Bush samt dåvarande centralbankschefen Alan Greenspan av ideologiska skäl vägrade reglera bankerna. Vidare har många vänsterdebattörer redan börjat ta problemen som bevis för att hela den amerikanska ekonomiska modellen är misslyckad och underlägsen den mer socialdemokratiskt inriktade västeuropeiska modellen, något som vi förmodligen lär höra ännu mer av snart.

Av dessa skäl så framstår det också som troligt att demokraterna kommer att utöka sin majoritet i kongressen i valet i november, och såvida inte den utdragna och bittra kampen mellan Hillary Clinton och Barack Obama om vem som ska bli partiets presidentkandidat inte skadar partiet alltför mycket så förefaller det också troligast att den av dem som till slut blir presidentkandidat också blir president. Den republikanska kandidaten John McCain har precis som alla andra ledande republikaner –med undantag för Ron Paul- aningslöst hävdat att ekonomin är sund och vägrar än idag att något gjordes fel av Greenspan eller Bush eller någon annan innan krisen började, något som kommer att göra honom till en lätt måltavla för demokraterna om ekonomin som väntat dominerar valrörelsen.

Med en demokratisk president och en utökad demokratisk kongressmajoritet så kommer det inte finnas något hinder för en massiv expansion av statens roll i den amerikanska ekonomin, i klass med Roosevelts New Deal efter depressionen Detta kommer förstås inte lösa problemen, utan snarare förvärra dem men med historieskrivningen till synes på sin sida så kommer detta förmodligen att drivas igenom.

Det enda sättet för marknadsliberaler att återupprätta sin trovärdighet i ekonomiska frågor är att ta till sig den österrikiska skolans konjunkturteori. Till skillnad från andra marknadsliberala ekonomer, så var österrikiskt inriktade ekonomer som jag själv på intet vis oförberedda på de problem som uppstod. Jag själv började varna för denna kris i slutet av 2004 då betydande excesser börjat uppstå, och försökte sedan därefter flera gånger fortsätta slå larm. Problemen fortsatte dock att förvärras och under hösten 2007 så kom då början på den nuvarande krisen.

Anledningen till att jag och många andra kunde förutsäga dagens problem var att vi kände till den österrikiska konjunkturteorin. Teorin lades först fram av Ludwig von Mises i hans bok The Theory of Money And Credit 1913 och kom sedan att spridas av främst Mises själv och hans mest kända student, Friedrich Hayek. Mises och Hayek förutspådde båda i slutet på 1920-talet med basis av teorin den stora depressionen. Trots att det var Mises som kom på teorin så blev det Hayek som fick nobelpriset i ekonomi 1974 (året efter Mises död) för det. Teorin bygger delvis på tidigare tänkares teorier inom ett antal områden, som Eugene Böhm Bawerks teori om en heterogen kapitalstock (dvs att investeringsvaror är helt eller delvis specifika för olika sektorer), Knut Wicksells teori om en naturlig ränta och den brittiska valutaskolans teori om hur flödet av guld mellan olika länder kunde skapa hög- och lågkonjunkturer.

Lite förenklat går teorin ut på att banksystemet beslutar sig för att sänka räntan under den naturliga nivån (Den naturliga nivån bestäms av allmänhetens tidspreferenser. Desto mer sparsamma folk är desto lägre blir den naturliga räntan) genom att expandera penningmängden och volymen av krediter. Detta får som följd att investeringsnivån höjs, särskilt då investeringar i produktion av investeringsvaror och andra varor långt från slutlig konsumtion. I modern tid så tenderar det också att vara associerat med snabbt stigande priser på tillgångar, som aktier och fastigheter, vilket hänger ihop med att dessa tillgångar ytterst backas upp av investeringsvaror och fastigheter, eller med andra ord fastighets- och aktiebubblor. Detta leder i allmänhet till ett kortsiktigt uppsving då efterfrågan höjts utan att de flesta varupriser hunnit anpassa sig. Problem uppstår sedan när de nya inkomsterna når arbetarna och kapitalägarna i de expanderade industrierna. Eftersom inte tidspreferenserna ändrats så kommer efterfrågan att koncentreras mot konsumtionsvaruindustrier vars kapacitet inte byggts ut så mycket varpå prisinflation då uppstår där. Samtidigt så blir det otillräcklig efterfrågan på investeringsvaror eftersom folk inte sparar (och därmed efterfrågar investeringsvaror) så mycket som de lägre räntorna antyder. Resultatet blir en kombination av stigande konsumentprisinflation och fallande produktion.

Ovanstående resonemang förutsatte att ökningen av penningmängden var en engångsinjektion. I så fall hade detta scenario bara pågått ganska kort tid, kanske bara några månader. Då verklighetens konjunkturuppgångar pågår rätt så länge, i fallet med den senaste amerikanska boomen pågick det nära 6 år, från slutet av 2001 till hösten 2007. Detta beror på att i verkligheten så är det inte frågan om någon engångsinjektion, utan där skjuter banksystemet till nya krediter hela tiden. Dessa uppgångar brukar pågå tills endera centralbankerna blir så oroade över stigande konsumentprisinflation att de känner sig tvungna att dra i bromsen och/eller till dess obalanserna blir så uppenbart stora att centralbanken eller marknadsaktörerna själva känner att det inte håller längre.

I fallet USA så startade problemen när centralbanken började 1995 snabbt expandera penningmängden, något som gav upphov till den ökända IT-aktiebubblan. Vi såg då teknikaktieindexet NASDAQ nära 7 dubblas mellan början av 1995 till mars 2000, från 760 till över 5000. Även branschmässigt bredare aktieindex som S&P 500 och Dow Jones Industrial Average ökade kraftigt, men för dem blev det ”bara” en dryg tredubbling. Till slut sprack bubblan efter det att Federal Reserve börjat höja räntorna mer aggressivt för att hålla tillbaka inflationen. Efter det att kurserna börjat falla kraftigt så blev det allt tydligare mot slutet av 2000 att USA var på väg in i en lågkonjunktur, något som sedan blev verklighet 2001. Fed svarade med att aggressivt sänka räntorna under 2001. Från att ha stått på 6.5% i början av året sänktes de till 1.75%. Sedan under 2002 sänktes räntorna till 1.25% och 2003 sänktes de till bara 1%, en nivå som de låg kvar på tills sommaren 2004. Fed lyckades i bemärkelsen att konjunkturnedgången 2001 blev relativt mild, men priset blev dels att den efterföljande uppgången 2002-2003 blev mycket svag och framförallt att en ny bubbla skapats, denna gång i fastighetssektorn.

Från andra halvan av 2003 tog tillväxten mer fart, dels på grund av de betydande skattesänkningar som Bush då drev igenom och dels eftersom uppgången i fastighetssektorn intensifierades. Denna bubbla, som alltså startade redan 2001 pågick ända till början av 2006. Då hade de gradvisa räntehöjningarna börjat bita alltmer och uppgången i bostadsbyggandet började stanna av och fastighetsprisuppgången mattats av något, även om den förblev klart positiv ända tills sommaren 2007. Vid det laget hade räntehöjningarna börjat urholka ekonomin för alltfler husägare, särskilt då för så kallade subprime-låntagare (låntagare med dålig kreditvärdighet). Vid det laget blev det allt tydligare att det fanns en massiv överkapacitet av bostäder i förhållande till antalet personer som kunde och ville köpa dem till dem då mycket höga priserna. Detta har nu lett till en kraftig nedgång i bostadsbyggandet och början på betydande fall i huspriserna. Detta i sin tur har då dels lett till den återkommande oron på kreditmarknaderna då investerare inte vet hur mycket dåliga lån och kreditförluster som kan finnas i olika tillgångsbaserade obligationer eller i bankers balansräkningar. Och dels har det lett till att USA nu fallit in i en lågkonjunktur som med största sannolikhet började under november eller december 2007 och som förmodligen blir betydligt djupare än den vi såg 2001.

Fed har som sagt reagerat på ungefär samma sätt som 2001, d.v.s. genom drastiska räntesänkningar men det tycks inte fungera lika bra denna gång. Fastighets- och aktiepriser har fortsatt att falla. Istället tycks den främsta effekten vara att sänka dollarns värde och därmed höja priset på olja och andra råvaror. Sedan räntesänkningarna började har exempelvis oljepriset stigit med hela 50%, något som kommer att undergräva amerikanernas köpkraft och därmed motverka den tänkta stimulativa effekten av räntesänkningarna. På grund av det och på grund av att obalanserna är ännu större nu än 2001 så lär denna konjunkturnedgång bli betydligt djupare.

Dessa problem är ett direkt resultat av centralbankens manipulation av penningväsendet. En centralbank som styr penningväsendet och som sätter priset på korta lån är inget annat än en form av planekonomi och prisreglering. Och precis som inom andra områden så resulterar planekonomi och prisregleringar i felfördelning och obalanser.

Enbart genom att anamma den österrikiska konjunkturteorin kan marknadsliberala ekonomer komma med trovärdiga svar till vänsterns utnyttjande av den amerikanska bolånekrisen för att diskreditera marknadsekonomin. Även när det gäller den svenska ekonomin så är den österrikiska konjunkturteorin viktig för att inte gynna vänsterns historieskrivning. Den svenska Riksbanken har inte fört en fullt lika skadlig policy som amerikanska Fed och samtidigt så har den nuvarande regeringen genomfört strukturreformer i form av sänkta skatter och bidrag som till viss del kommer motverka dessa problem. Men ändå är det så att dess policy riskerar att gynna vänsterns historieskrivning.

Pressade av påtryckningar från LO, Aftonbladets ledarsida och andra socialdemokrater för att konsumentprisinflationen vid det tillfället låg klart under det officiella målet på 2%, så sänkte Riksbanken då styrräntan drastiskt, till som lägst 1.5%. Detta ledde till att penningmängdstillväxten som tidigare varit rätt så måttlig steg snabbt till över 10%, en nivå som den i stort sett legat kvar på sedan dess. Detta ledde till att Sverige under framförallt andra halvan av 2005 och 2006 fick ett tillfälligt konjunkturellt uppsving. Detta var som bekant inte tillräckligt för att förhindra en socialdemokratisk valförlust, men det var tillräckligt för att socialdemokrater nu kan bagatellisera de vinster som regeringens strukturreformer skapat och hävda att den tillväxt det skapat inte var bättre än den konjunkturella uppgång de såg i slutet av sin nedgång.

Idag stiger nu konsumentprisinflationen snabbt, dels som en eftersläpande effekt av den snabba penningmängdstillväxtökningen och dels på grund av den globala råvaruprisboomen. Detta innebär i sin tur att Riksbanken kan tvingas till ytterligare räntehöjningar, något som lär orsaka en nedgång inom många sektorer, och kanske till och med överväldiga de positiva effekterna av regeringens strukturreformer och skapa en allmän lågkonjunktur.

Oavsett om det blir så att de negativa effekterna av Riksbankens policy eller de positiva effekterna av regeringens policy kommer att dominera, så lär Riksbankens policy leda till att tillväxten under den socialdemokratiska regeringsperioden blev högre än annars medan tillväxten under den borgerliga perioden blir lägre än annars. Socialdemokratiska företrädare lär förstås hursomhelst försöka skylla de problem som Riksbankens policy skapat på regeringen, men endast genom att anamma den österrikiska konjunkturteorin så kan borgerliga företrädare komma med trovärdiga svar på det.

Till sist finns det flera andra skäl till varför österrikisk konjunkturteori och österrikisk monetär teori i allmänhet är viktigt. Dels handlar det om att de negativa eftereffekterna av centralbankers monetära expansion inte bara är negativt eftersom vänstern kan utnyttja den i sin propaganda utan eftersom det skapar verkliga problem i form av överinvesteringar i vissa sektorer och efterföljande konjunkturförsvagning som innebär arbetslöshet och andra förluster för många personer.

Vidare har centralbankers inflationistiska policy många andra negativa effekter. Genom att dumpa räntorna så kan de visserligen tillfälligt höja investeringarna, men då dessa investeringar sker i saker som egentligen inte avspeglar allmänhetens preferenser så är dessa inte av så mycket värde. De omfattande felinvesteringarna under uppgången bidrar vidare till att företagen senare blir mer försiktiga med att investera under lågkonjunkturen vilket även drabbar sunda investeringar. Samtidigt så undermineras incitamentet för att spara genom denna policy vilket på längre sikt sänker investeringsnivån och därmed den långsiktiga tillväxten. Vi ser också detta tydligt i USA där det nationella sparandet fallit kraftigt under de senaste decennierna och under fjärde kvartalet 2007 nådde den lägsta nivån sedan 30-talsdepression.

Vidare så har penningmängdsexpansion en starkt omfördelande effekt, där de som har tur att vara tidiga mottagare av pengar gynnas på bekostnad av genuina välståndsskapare. Medan de flesta ekonomer antar att inflation är ”neutral” i bemärkelsen att de inte antas ha några omfördelande effekter och antas höja alla priser lika (10% inflation antas leda till att priset på mjölk, kaffe, tröjor, fastigheter, aktier o.s.v. alla blir exakt 10% högre än vad de annars skulle ha varit) så inser den österrikiska skolans ekonomer att detta är ett mycket orealistiskt antagande. Nyskapade pengar har alltid specifika första mottagare, och dessa kommer att gynnas på bekostnad av senare mottagare då de kan spendera pengarna innan priserna hunnits anpassas. Då tillgångspriser oftast stiger snabbast som en reaktion på en räntesänkning så är det också innehavare av dessa tillgångar som gynnas.

Då innehavare av stora tillgångar nästan per definition är rikare än övriga befolkningen så innebär det att den ekonomiska ojämlikheten ökas av en inflationistisk politik. Det är i sig problematiskt för liberaler eftersom det är en fördel de skapat inte genom genuint välståndsskapande utan genom att vara mottagare av vad som i praktiken är statliga subventioner. Det är också problematiskt eftersom denna ökade ojämlikhet kommer att av vänstern användas som argument för omfördelningspolitik - något som inte bara kommer att drabba de som gynnas av centralbanken utan även såna som blivit rika genom genuint välståndsskapande.

Österrikisk monetär teori och konjunkturteori är alltså dels viktigt eftersom det tydliggör de direkta negativa effekterna av statlig styrning av penningväsendet och dels eftersom den behövs för att besvara vänsterns påstående att de problem som den statliga styrningen skapar är marknadsekonomins fel. I en kommande rapport för Timbro om svensk penningpolitik kommer jag att med större fokus på den svenska situationen utveckla detta tema.

Stefan Karlsson

Stefan Karlsson bloggar på Kulturrevolution.se. Han vann tredje pris i Captus Tidnings och Timbros essätävling i höstas, med bidraget Hur Bastiat skulle ha argumenterat för friheten idag.

KOMMENTERA ()