Ny renässans är möjlig i Mellanöstern

Nästan varje dag möts vi av nyheter från Mellanöstern. Det handlar i regel om de terrorattacker som sker i Irak eller i Palestina/Israel, eller om nya massgravar som hittats från Saddameran. Men Mellanöstern handlar inte enbart om terrorism och diktatur. Svensk media missar en stor del av bilden.

Nyligen skrev den liberala svenska författaren Johan Norberg skriften ”Arabisk vår – revolt och reform i Mellanöstern”, delvis baserad på hans resor till olika arabiska länder. Norberg är en samhällsdebattör hellre än en objektiv journalist, men han gör något ovanligt i det att han försöker se bortom våldet och beskriva de sociala och politiska förändringar som sker i regionen.

Mellanöstern domineras av arvsmonarkier och halvmilitära enpartistater. I de flesta länder är religionsfrihet och kvinnliga rättigheter minimala. Det är en av världens ekonomiskt minst fria regioner med omfattande korruption. Men Norberg påminner oss om att demokrati inte på något sätt är oförenligt med muslimska samhällen. Majoriteten av den muslimska befolkningen lever redan i demokratiska länder (bland annat i Indonesien, Bangladesh, Turkiet, Pakistan och Indien).

Den 9 januari deltog 48 procent av det palestinska folket i ett demokratiskt val som valde den moderata Mahmud Abbas som president. Tjugoen dagar senare trotsade 58 procent av de irakiska väljarna terroristernas hot när de begav sig till vallokalerna. Idag har den första sanna demokratiska regeringen i Iraks historia bildats, och utsett en kurd som president. Mordet på den tidigare libanesiska premiärministern Rafiq Hariri, den 14 februari, ledde till en stark opposition mot den syriska ockupationen. Muslimer, kristna och druser demonstrerade sida vid sida för demokrati och frihet. Efter en rad demonstrationer, som omfattade uppemot en fjärdedel av Libanons befolkning, lovade Syrien att upphöra med sin ockupation. Den 27 april drogs mycket riktigt 14 000 syriska trupper tillbaka och Libanon förbereder sig idag för demokratiska val. Även i Egypten, Saudiarabien, Jordanien, Algeriet, Tunisien, Jemen, Qatar, Bahrain och Oman har demokratiska reformer (om än ofta blygsamma) börjat ske.

Bortsett från fossila bränslen exporterar arabländerna tillsammans mindre än Finland. Nästan 300 miljoner araber producerar mindre än 40 miljoner spanjorer och deras genomsnittsinkomst är bara 14 procent än genomsnittet för OECD. Men det arabiska folkets traditioner är långt ifrån oförenliga med entreprenörskap och hårt arbete. Medianinkomsten för en arabiska familj i USA är högre än genomsnittet för landet och den typiska araben har också oftare jobb som associeras med h

ögre utbildning eller är i ledande position. Samma sak gäller de iranska folkgrupperna (inkl. kurderna) i USA. Det finns också en stark tradition av akademisk utbildning bland mellanösterns muslimska folk. Araber och iranier är båda starkt överrepresenterade bland forskare och utbildade i väst.
För tusen år sedan stod det muslimska folket för vetenskaplig och teknisk utveckling. Mellanöstern var mer välmående, tolerant och fritt än samtidens Europa. En ny renässans är möjlig i regionen.

KOMMENTERA ()