Förstasidan      Om captus tidning       arkiv      kontakt      extra      länkar      annonsera

Ryktet om blandekonomins död är överdrivet

Nr 117, vecka 47 - 2008
av Tomas Brandberg

Under den aktuella finanskrisen har allvarliga missförhållanden i det internationella banksystemet blottlagts, banktjänstemän har tagit för stora risker och banker har helt eller delvis tagits över av staten i en rad länder. Detta tolkas på många håll som en vänstertendens. Nonsens. Det är inget annat än en klockren lektion i nationalekonomi, från början till slut.

Till att börja med kan vem som helst räkna ut att om en person har mycket att vinna och inget att förlora på att ta stora ”risker”, ja då gör man det. Det är inte girighet utan helt enkelt rationellt beteende. Och till följd av ett otillräckligt regelverk har det på många håll inom bankväsendet uppstått en kultur där man inte ställs till ansvar för sitt eget risktagande. Detta är inte kapitalism utan snarare ett stort fett undantag från renodlad kapitalism. Problemet har tydligen uppstått i den gråzon mellan reglerad och oreglerad ekonomi som vi lever i, men en av fördelarna med denna demokratiskt reglerade blandekonomi är att den går att reformera och så kommer givetvis också att ske. Därmed förstås inte sagt att nya problem (och gamla) inte kommer att dyka upp i framtiden.

Några som däremot får ta fullt ansvar för sitt risktagande är aktieägarna. En aktieägare har sparat eller lånat kapital och väljer att riskera detta för att förhoppningsvis kunna plocka ut en vinst. För både aktieägarna själva och gapiga vänsteraktivister är det just vinsterna som länge har stått i fokus. Nåväl, nu har vi fått en hälsosam påminnelse att det finns en reell risk att också förlora sitt kapital och då måste aktieägaren helt enkelt stå sitt kast. När aktieägarna gör stora vinster brukar det från vänsterhåll mumlas om att vinsterna borde fördelas. Vill vänstern nu vara med och fördela om aktieägarnas förluster och låta arbetstagare vara med och betala genom sänkt lön? Troligen inte.

Därmed inte sagt att det inte finns fler förlorare. Varslen duggar tätt nu och vi kan snart förvänta oss en stigande arbetslöshet. Med all respekt för dem som drabbas, så är även detta något naturligt. Under högkonjunkturer är sysselsättningen hög och arbetslösheten låg och under lågkonjunkturer råder motsatsen. Och att det förr eller senare skulle komma en lågkonjunktur var bara en tidsfråga. Återigen handlar det om reformer och omstrukturering. Om efterfrågan på Volvos bilar sjunker, ja då måste vissa i branschen söka sig till andra sektorer i ekonomin. Intet nytt under solen där heller.

Något som är mer ovanligt är den recession som nu hotar stora delar av OECD-området, alltså en tillbakagång av ekonomin med någon eller ett par procent under nästa år. Det är självklart smärtsamt, men det är egentligen bara något års eller halvårs tillväxt som raderas ut. Och sedan kommer tillväxten att ta fart igen. Den långsiktiga tendensen är fortfarande att det blir avsevärt bättre, åtminstone ur ett globalt perspektiv. För världens folkrikaste land Kina innebär ”krisen” att tillväxten sjunker från över tio procent till strax under tio procent. Utjämningstendensen mellan det relativt rika OECD och Asiens relativt fattiga tillväxtekonomier fortsätter alltså i rask takt.

Det som orsakade krisen i det finansiella systemet måste till stor del ha varit dyrkan av artificiellt låga räntor. Låga räntor innebär att priset på pengar är lågt, vilket i sin tur innebär att företagen kan låna och anställa, även till projekt som ger låg avkastning. Samtidigt har bostadspriserna skjutit i höjden, eftersom folk har råd att låna mer. Men låga räntor leder till hög utlåning och låg inlåning, vilket till slut underminerar stabiliteten i hela systemet. Också detta är grundläggande nationalekonomi, eller kanske snarare sunt förnuft.

Men ryktet om blandekonomins död förefaller minst sagt överdrivet. När diktatoriska, socialistiska stater drabbas av en kris så riskerar hela bygget att rämna och ersättas av något annat. Demokratiska stater med blandekonomi, däremot, reformerar sig själva när de hamnar i kris. Man tar ett steg bakåt och fortsätter sedan att utvecklas. Så har det gått tidigare och så kommer det att gå även denna gång.

KOMMENTERA ()