Sökandet efter en liberal upphovsrätt

Hur långt skall upphovsrätten sträcka sig i kunskapssamhället kontra allmänhetens önskan att tillgå information? Skall upphovsmännens, författarnas och musikartisternas intresse av ersättning få stå tillbaka för en generell accessrätt till materialet? Det är stora, viktiga och intressanta framtidsfrågor som ofta undviks i liberala kretsar då svaren inte alltid är givna från en traditionell äganderättssyn.

Debatten har hittills förts i rent juridiska eller rent tekniska termer. För utomstående verkar den relativt avlägsen. Visst är frågor om artisters upphovsrätt och hur de ska få betalt om folk enkelt kan ladda hem musik utan att betala viktiga för musiker och musikindustri, men de verkar inte påverka resten av samhället speciellt djupt.

Men i ett informationssamhälle är frågan om immaterialrätten central, eftersom den handlar om hur man får hantera och vem som ska äga den dyrbaraste resursen: resultaten av kreativt arbete. I dag handlar vi inte med atomer utan mönster av atomer; kostnaden för många produkter är till större delen kostnader för utveckling, design och marknadsföring. Tjänstesektorn expanderar allt mer, och den snabbast expanderande delen är de tjänster som producerar upplevelser, underhållning och information.

Efter många turer implementerade till slut regeringen EU:s direktiv på området efter en mycket bitter samhällsdebatt. Blotta existensen av regleringar har en lugnande effekt på debatt, oavsett regleringens innehåll, vilket i fallet om upphovsrätt skulle vara katastrofalt.

Redan från början var upphovsrätten internationell; det brittiska copyrightväsendet utvecklades genom att Londons publicister fick konkurrens från skotska pirater. Under 1800-talets intensiva globalisering blev det än mer uppenbart att publicering krävde mellanstatligt internationellt samarbete.

Den svenska immaterialrätten har aldrig varit helt "svensk". Samarbetet har sedan Pariskonventionen i allt väsentligt varit mellanstatligt. Samtliga staters samtycke har krävts för att internationell praxis ska frambildas. När sedan antalet stater och deras intressen divergerade under 1900-talet, genom bland annat ekonomisk utveckling och avkolonialisering, nådde vi en ny fas. Immateriella rättigheter blev stora handelsvaror, minst lika viktiga som industrivaror. I takt med att världshandeln ökat har alltså immaterialrättslig harmonisering blivit allt viktigare för "producentländer".

I detta sammanhang är Sverige, med sin högt utvecklade ekonomi och servicesektor, ett "producentland". Vi ackumulerar och skapar mycket IP, och får därigenom ett intresse av att bevaka denna hemma och internationellt. Det är där man kan leta efter intresset av skärpta regleringar. Det är viktigt att komma ihåg, då många upphovsrättsmotståndare gärna skyller på USA och amerikanska företag, men glömmer att det finns en intressegemenskap bland de flesta industrialiserade länder om starka skydd. Att EU harmoniserar sina upphovsrättsregler med USA har inte så mycket att göra med påtryckningar som att båda parter ser en stor nytta i likartade regler.

Upphovsrätten är en fråga som splittrar partier och ideologiska riktningar. Motbilden till dagens upphovsrätt framförs ofta som en skrämmande infosocialism, men framstående liberala tänkare som Friedrich Hayek, Milton Friedman och Murray Rothbard har också ställt sig mycket kritiska till immaterialrätten.

Upphovsrättsdebatten är förvirrande så vart kan man som liberal orientera sig?

Den amerikanske juridikprofessorn Lawrence Lessigs böcker kan vara en startpunkt. Lessig har blivit en viktig talesman för dem som är skeptiska eller oroade av den senaste tidens utveckling. Genom en kombination av teknisk utveckling, ekonomisk decentralisering och juridiska förändringar har den gått från ett litet och specialiserat fält till en fråga av stor vikt för hela vår kultur.

Ett samhälle där upphovsrätten skyddas starkt blir en "permission culture". Det vill säga att man måste be om tillstånd för att skapa saker, eftersom de flesta är beroende av tidigare skapade ting. Även ur ett marknadsliberalt perspektiv kan en övergång från "free culture" till "permission culture" verka hotfull. Det gynnar existerande aktörer, och blockerar både marknadens kreativa destruktivitet som bryter ned gamla monopol- samt dess kreativitet.

Lessig påpekar gång på gång att han inte är för fritt kopierande. Debatten har blivit så hård att alla som inte förklarar sig vilja skydda det nuvarande systemet och stärka det betraktas som potentiella infoanarkister. Lessigs position är istället att skydda det kopierande som gagnar samhället, genom att definiera en digital allmänning. Han visar att mycket av det illegala kopierandet mycket väl kan anses vara nyttigt (till exempel att ladda hem musik som inte längre säljs eller för att prova innan man köper skivan) och hur många av upphovsrättstillskyndarnas lösningar istället hotar nyttiga och lagliga aktiviteter.

I boken Code argumenterar Lessig att digital kod allt mer blivit lik lag. Problemet med att överlåta reglering till kod är att den oftast är oflexibel. Det är förbjudet att köra över fartgränserna, men om man bryter mot reglerna för att föra en svårt skadad till sjukhuset ser man mellan fingrarna med lagen. Men en bil med en automatisk fartspärr skulle rulla på i laglig takt oavsett behov och faror. De senaste versionerna av Photoshop (liksom de flesta avancerade färgskrivare) vägrar att befatta sig med inscannade bilder av sedlar för att hindra falskmynteri, även om syftet användaren råkar ha är fullt legitimt, till exempel att rita om dem i satiriskt syfte. Den anpassningsbarhet lagen trots allt har försvinner när den blir kod och därmed blir reglerna mycket mer restriktiva.

Lessig blir särskilt intressant då han kombinerar tankar och resonemang som redan förts i andra grupper som jurister, forskare, nätaktivister, utvecklare av öppen mjukvara och utbildare. På samma sätt som Walt Disneys kreativitet inte låg i att skapa något helt nytt utan att kombinera en mängd saker som redan fanns på ett nytt och konstfärdigt sätt, så formulerar Lessig sig i en skärningspunkt mellan de annars isolerade diskussionerna.

Bland skaparna är å ena sidan många medvetna om behovet av att kunna leva på de immateriella produkter de producerar. Å andra sidan är de medvetna om sitt behov av tillgång till en rik "public commons" av intryck och material att bygga ifrån. Samtidigt har de tekniska grupper som förstått problematiken i många av de föreslagna skydden varit ovetande om eller avskurna från den juridisk-politiska processen och inte kunnat påverka den.

Om man ser in i framtiden är ett möjligt scenario att de nuvarande reglerna utvecklas. Upphovsrätten betraktas juridiskt som identisk med stöldbegärlig materiell egendom, och skyddas av lagar och teknik som förhindrar otillåten kopiering. Sådant skydd kostar och den kreativa ekonomin centraliseras till content providers, de som köper kreativitet och sedan monopoliserar den. En mildare form ser en större roll för kooperativ, där man i ökad grad använder ny teknik för att konkurrera med de traditionella publicisterna. En risk är att reglerna i scenariet blir hårda men ineffektiva och dåligt efterlevda.

Ett annat scenario är att reglerna fallerar tekniskt eller politiskt. Skyddet för upphovsrätten ligger i snabbhet och support. Detta motverkar stora contentpublicerare, vilka inte kan skydda sin ekonomi, medan snabba flexibla aktörer vinner. Ju större någon blir, desto mer pirateri och därmed minskad marginalnytta. Det stimulerar snabb utveckling och mångfald där inträdes- och utvecklingskostnader är låga, men en allvarlig försvagning av de områden som kräver större investeringar, och som är beroende av tillfälliga monopol för att täcka stora utvecklingskostnader som (till exempel läkemedelsindustrin).

Friedrich Hayek ansåg att det borde vara en viktig uppgift att hålla igång en debatt om huruvida monopol kan rättfärdigas. Normalt förs debatten i professionella, relativt slutna, sällskap av jurister, politiker och tekniker som inte heller har nära kontakter med varandra. Resultatet har blivit polarisering, teknologisk kapprustning och legala och politiska beslut som inte står i samklang med sitt omgivande samhälle eller teknologisk praxis. Lessigs styrka är att föra ut debatten genom att omformulera frågan. Istället för att debattera upphovsrättens filosofiska natur, ekonomiska nytta eller tekniska sidor så analyserar han dess kulturella betydelse. Det är en ny och vidare diskussion där fler parter kan delta, och skapa en balans då man inte behöver se access och upphovsrätt som fundamentala motsatser.

KOMMENTERA ()